till afdelningarne, oc) dess tryckning beslöts. D. 28 Febr. wackte v. Gagern, under jubel, samma motion i hessiska kammaren; dagen förut hade en follförsamling, fom under Jtzsteins prefidinm, hälluls i Mannbeim, republikanismens hard, uppfatt en petition till badenska fammaren, i hwilken innehölls, utom flera anspråk, som kort förut skulle stämplats med högförräderi, en allwarsam fordran om upp: rättandet af ett tyskt parlament. Dessa rörelser, som redan flerestädes öfwergingo till tumult och wåld, uppskrämde förbundsdagen. J sin förfaran grep ten till en utwäg, fom wisade folfet hwad magt der läg i dess blotta min till resning. Örmjuxk sökte denne erkearistoraticns represantant, fom bittillo hänat folkets önskningar och dess rätt, att winna nad för dess ögon genom konccssioner; den tillät censuens afskaffande, bad tyska folket att wisa endrägt ed) fredlig samwerkan med regeringarne, un: der försäfringar att den nog skulle befordra oc utweckla Tysklands inre och yttre nationela intressen och sakerhet. Men försent! Folkot föraftade en nödtwungen gafwa och löften, förcstafwade af fruktan. på flera orter, der ingen ledare straxt kunde gifwa rörelsen politisk farakter, wisste massan ej på hwem den skulle yttra fin harm; med wild cynism wäånde den sig mot det fom war närmast till hands; vå åtskilliga ställen kastade den fig öfver Judarne; i Baren dela: des publika byggnader; i Tbiringen och Hannover uppbrändes her regärdar of bönderna; i Minden war grefwinnan Londsfelks gyn nare dess skettafla. Det politiska elementet utwecklade sig snart ur förwirringen. J Heidelberg sammanträdde d. 5 Mars 51 medlemmar af atskitliga sänderförsamlingar, för att realisera idcen om folkrepresentattonen genom art falla en deputerad för Hvar 100,000 indynggare till möte i Frankfurt wid mänadens slut, hwarcst skulle rådsläs om grunderna till en författning, till hwars utarbetande en fommid af 7 medlem: mar, hwaribland v. Gagern och Stedmann, nedsattes. — Defa deputerade bade ingen annan kallelse än rcvolutionens, ingen ans van fullmag: än fol ets wilja. Förbundsdagen förwirrades öfwer att ingen wille böra hwarken dess bud eller förmaningar. J sin ångest och willrådighet uppgaf den med ens den natur, som den tillfölje af ina lagar i mer än 30 är få härdnackadt besvarat. Det war ett lursteförbund, bwars första pligt war att hälla folket i tygeln; nu fastade det sig i folkets armar och yrkade sjelf att 17 kommiterade rån de särskilta staterna skulle sammanträda, för att utarbeta en fon: ti ution, fom kunde iillförsäkra det tyska folket större politisk frihet. Nästan samtidigt utbröt uppror mot de enskilta förvundöregerias sarne; först oc) blodigast i Preussen. Sednare, serdeles i en strift 17 Radowitz, bar man sökt bewisa det kungen af Preussen blifwit qrufweligt misskänd, dä han just stod i begrepp an skänka fört solk illt hwad det genom revolution sökte erhalla, och blott fördröjde rihetens förkunnande, emedan alla preliminärer ej än woro gjorda. Om än werlten ej af mänga fakta tillräckligt fände Fredrik IIudclms karakter och wisste att ban med fagra ord och undflykter söker ut slippa från urpfyllandet af de löften, hwarmed van Iefer, när wan will afwända faran efter nå sitt mål, få skola bangs tillgörans en före under od) efter upproret ställa hans handlingsfärt i tillvad: igt ljus. , Hwarje framsteg i liberal anda rönte, till och med då den franska evolutionen började sätta westliga Tyskland i jäsning, ett få härd tackadt motstånd hos kungen, att allt hwad man kunde afpina honom, å man bad om friare författning, war att han hit der reguliera nkallandet, som i patentet af 3 Febr. 1847 lofwades den förenade Ständerkommiten, öfwergå till den förenade landtdagen. Detta wäckte ort missnöje. J folfförsamlingen d. 7 Mars under tälten bes löts en hotande adress till kungen, hwari gjordes pästäende om wad bela Tyskland fordrade, det, hwarmed, som det sedan hette, en gode kungen wille öfwerraska sitt folk, Då kungen ej wille mot aga denna adress genom en devutation, beslöts i en folkförsamling . I att densamma skulle öfwerbringas af stadens deputerade. På edwanligt wis afspisade kungen öfwerbringarne med fagra ord, men af derjemte det nedslående besked att sädane petitioner skulle afgör as på landtdagen, som skulle blifwa in statu quo. D. 13 Mars örjade upproret i små skärmytslingar mellan militären och folket. lera medel — t. ex. fungörelsen om en furstekongress i Dresden ch om nedsättandet af en undersöknings kommission rörande milttär ens angrepp på folket — försöktes till att dämpa upproret, blott ke det, som ofelbart skulle ledt till mälet: utfärdandet af en konitution. Ej en gång en derutation, fom från Rhenprowinserna amställde samma fordringar fom Berlinarne, och botelser om affall iwida de ej uppfylldes, war i ständ att afpressa kungen någon ycession åt folket. Förbittringen steg till raseri. Hwarje ögonblick inde man wänta att se skärmytslingarne öfwergå i kamp vä lif och