Lamartine. Så djupt hade monarkien då fallit, att kungen mäste söka räddning hos de tre män, mot hwilka han hyste största motwilja och hwilka han förklarat för ministeriella omöjligheter. Men folket hade ingen lit till Thiers; Odillon Barrot war ej i dess gunst, ty han hade röstat för bankettens inställande, och Lamartines beslut att möta, war ej nog att gifwa honom folkets gunst, då han uppträdde i förening med dessa mån. Ludwig Philip inseende fig ej funna be: swärja owädret, afsade fig fl. 12 thronen till förmän för ghrefwen af Paris och tog flykten. Efter en timmas strid hade folket intagit Tuillerierna. Hertiginnan af Orleans ilade straxt till deput. fame maren att för den framställa fin fon säsom fonuug och ställa honom under nationens skydd. Berättelsen om den gamle Ludwig Philips afträdande och dess unga namnes thronbestigelse mottogs med jubel. Ännu tänkte ingen vå monarkiens störtande. Då böres frän galler: rict i fammaren den ödesdigra rösten: det är försent! Dessa ord störtade monarkien. De framkallade hos alla liflig föreställning om att Ludwig Philips politik skulle äfwen under ett regentskap, om än i hemlighet, bli den styrande principen; de wäckte tanken på, att han som genom en revolution blifwit satt att skydda den med folkets blod köpta friheten, längsamt och ihärdigt bragt förtrycket till sädan ytter: lighet att den aftwingat Frankrike ny revolution. En uppretad folk: skara, anförd af Ledru Rollin instörtade i salen under förbannelser mot kungadömet. Några skreko: republif!— Dynastien Orleans förs kastades; Bourbon wille man ej upptaga; Napoleon hade ännu ingen mägtig förcspråkare; der war ingen att sätta på thronen, den blef störtad och bränd. Republiken framstod med ens som en oafwislig nödwändighet, önskad af ett stort parti — den blef mera mottagen, än skapad. En prowisorisk regering bildades. Den bar pregel af ögonblickets ingifwelse. Tre män, som blifwit magtens fiender blott af begär att sjelfwa komma til styret och fom ej kände andra frys relseprinciper, än att genom alfa möjliga medel göra fig till folkets wänner, för att sedan blifwa def tyranner: Ledru:Rollin, L. Blanc och Albert Auber inträngdes i regeringen. Lyckligtwis bade Lar martine genom fin 7Girondifternad hiftsria wisat fig mwara infpi: rerad af en ägta frihetsande och uttalt fördömelsedomen öfwer förrädarne mot folkets sak, så att Frankrike hade hans ära i pant att ban alldrig sklle swika den. Hand menniskoälskande sinnelag satte till Franfrikes wäl en ögonblicklig dam för revolutionens urar: tande till en blodig skräckregering genom att, framför allt, utwerka afskaffandet af dödsstraff för politiska förbrytelser. Dessutom föfte ban genom det manifest, han, i egenskap af utrikes minister, lät utgå till Europa, både att förpligta Frankrike att låta revolutionen ut: utweckla fig i lugn och att afwäria tet monarkiska utlandets inter: wention. . D. 27 Febr. proklamerades reyubliken. Lamartine sträfwade ot förening med de sannt fosterländskt sinnade af sina kolleger att dämpa rörelsen. Liktidigt började i alla Tyska stater samma rörelse yttra sig. (Fortsättes.) (Jnsändt.) Afsked till det gamla Äret. En afsatt kung, en flyktad Päfwe lik, stig ned ifrän din Thron, tag af din krona och till ditt mörka hwilorum nu wif, du gamla år! Du blodiga Bellona! Jag will i afton kasta på dig mul, fom på ett annat multnande kadawer; missdädarn dör för fin misagernings skull , och man i tysthet honom ju begrafwer. Hör der din dom — du är ju döden wärd för allt det onda du bland oss utöfwat? från härian och tiss flöt med eld ads FLärd