Ett tidstecken. J vFadrelandet d. 19 Dec. 1848 är infördt Et Tidens Tegn af Emile Montegu ur Revue des deux NMondes för::Juli 1848, hwari förefommer: AR Ett. of nutidens soraligaste tecken är det urplösningstillständ, som berrskar i den andliga werlden. Denna andeliga anarki är till eu del grundad deri att den religiösa iden brister oss. Om Frank rike gåller detta i den grad, att jag ide begriper, huruledes tron nägonsin skall här kunna lefwa uppigen. Med läpparne återtaga wi nu alla Phariseens bön. Wi åro alla blifne få sjuklige men: niskor, att wi icke längre behöfwa Gudstienstens mummerier. Men hwem tror icke i wär tid på Gud? Det ordet att tro, taget KE tydande med ratt förefälla eller tänfa fia något. är få beqwämt, men tron är få wansklig! Hwad betyder det att tro på Gud? O mina bröder, J fom dafwen en själ, öfwergifwen er aldrig till en falsk Deism. Den är samwetets sömn, den är en tro, som skyler listiga förtiganden, den är Låtgåsystemets religion. — — Eder tro är eft tomt ord. — — — J bafwen måbända nog af en parlamen. karisk religion. Men mängden, fom blott. bar ett swagt af twiflet gnaget hjerta, som alltid blöder af de isär, fom lifwet flår detfam: ma, behöfwer en stjerna, hwartill den i hwarje lifwets ögonblick fan se upp och hwilken den alltid klart fan skönja öfwer sitt bufwud. Den behöfwer en tro, fom blir synliggjord för def öga. J alär djen eder wid problemernas uppställning; den gläder sig wid deras lösning. Den beböfwer hafwa Gud i fin närhet. — — De obe böfwa mer att älska än begripa. Det största goda, som den religiör fa iden uträttar är wisstnog att den gör ända på upplögningds lillständet i den andeliga weriden. Med dess bjelp förenas själarne i det en hwar likwäl bewarar fin individualitet eller egendomlighet.