Dock käre läsare, du fattar mig ej, du förstår mig icke. Du ser liksom efter något osynligt, obegripligt. Du maste blifwa kär, för att kunna förnimma, hwad färlek är. Wåälan! jag will då uppkasta en annan tafla. Tänk dig en skön sommarafton. Solen får på nedersta tvrapy: steget af sitt tempel. Blommorna buga sig och göra forstecken. Sfogstopparne bära brinnande facklor, oc foglarne uppstämma färs lefens halleluja. J sjöns wanga sjunfer dagen. Månen trampar fin winpräss af purpurröda moln. Aftonstjernons anlete darrar i wägen, som en SNariebild i en dopfunt. Skyarne ligga, fom spridda tyllremsor. Trägärdarnes namnsdagepennor, stockrosorna, hafwa upphört att skrifwa. En stilla frimurarehwiskning genombäfwar allt. Hela werlden synes utgöra ett enda famntag, blott du finner dig sä ensam. Nägonting fattas. Naturen är för dig få tom få färglös, få utan betydelje. Du är fom en sogel utan wingar, ett skepp utan segel, ett träd utan (öf, eu blomma utan doft. Solen, månen och stjernorna lysa dig; men i dem är ingen wärma, intet lif. Bort om de blåa bergen och den blåa bimelen och de lysande werldarne, will tu skåda någonting ännu klarare, högre och skönare, känna äns nu någonting warmare, ljufware och saligare. Du suckar, och) fuc: fen flyger fring din i tårar fördränkta werld, men finner ingen föf: flådd aren, ingen blomstrande fulle, ingen grön tufwa att hwila fig vå. Du uissträcker dina armar, och famnar allenast den tomma lufs sen. Makilös och klagande sjunker du mot en jord, fom ej bar når got öra för qwalet, något bjerta för deltagandet. Hwem är det dä, fom på en ljus botten af silfwerskyar sakta sänker fig ned till ditt läger? Denna bimmelska gestalt af rosor och liljor, hwem är hon? Hwad will bon? Hwad söker bon? Dri suckar, och hennes