Helsingborgs-Posten – 27 december 1848, sida 2

mer, fom allt fom kommer ofwanifrän, opåkallad, wår bön förutan. Wäck mig i midnatten, oc) det är fullt dager, om lärleken stär wid mitt läger. Sjung en fång, och tonar den genom bela werldörym: den, få är det kärlekens. Den Ewige skapade werlden för att ega ett föremål för fin kärlek, och tiden sprang ur sitt chaos och sick lif. Då började rosorna uppsända sitt doft, stjernorna att tala kärlekens genspräk. Man säger, att kärleken bär bojor. Twärtom: det är just kärlefen, som lossar alla fjettrar, kärleken är en befrielse frän all förgänglighet. Man afskuddar sig det grofwa stoftet. Man ffårs mytslar med ewighetens förposter. Jag wille påstå att det högsta bewiset för en ewighet är kärlekens tillwaro. Jngenting fan belt och hållet dö, der kärleken föryngrar allt. Def fälla är outtömlig. Utan deg åder wore säkerligen den poetiska längesedan uttorkad. Kärlelen wet ej af nägot debet eller kredit; han har, lifsom de förste fristne, allting gemensamt, tårar vd) löjen, fröjd od) bedror: welse, hopp och förtwiflan. Kärleken tarfwar ingen wäckare. Owarje pulsflag är det. Kärleken räknar ej några tider efter solens och månans skiften. Sekunderna flyga efter pulsslagen, minuter efter suckarna, timmarne efter fyssarne och dagarne efter kärleksdiljetterna. Kärleken finnes liksom engelska portern, öfwer allt. Men han bes höfwer, säsom den, först waggas, innan han blir god. Wänskapen är kärlekens echo. Han upprepar def sista ord Ewigt! — Allt älskar; blott en warelse ide, afgrundens ande; den olycklige, den mäste cwinnerligen hata.