banderna PW VIL pattl, om inco DPDäahrmann t Jpersen ittgöot församlingens sanna majoritet, och fom, om man skall döms ma efter det af Dahlmann medflera utarbetade fönfiitutiondförslag, förklarar de enskilda staternas suverainetet krig på lif oc) död. Segrar detta enbetsparti, torde en kamp e: mellan de enskilde staterne och synnerligast emellan Preussen och centralmakten snart förestä. Af ärffilliga yttranden från Preussen oc) den stora minoriteten i Franffurt, fom fäferlis gen till största delen utgöres af preussare, synes man fun: na sluta att det öfwerwägande antalet i Preussen icke blott önskar wapenstilleståndet, utan äfwen hyser den åsiat att preussiska regeringen skall få widt möjligt intaga en af cens tralmakten oafhängig ställning. Om ypreusfiffa folket under stödjer fin regering i motständet emot centralregeringen, fan det ide betwiflas att det för denna blifwer omöjligt att ut föra de planer, fom nationalförsamlingens majoritet önskar. Hurudan än utgången i Frankfurt må blifwa, fan man wäns ta, (få wida under få wacklande förhällanden fom de närvas rande det är tillåtit att uttala en öfwertygelse) att numwars rande strid i Franffurt skall blifwa fördelaktig för of. Se: grar minifteren och med den Preussen samt enskilde staternas souverainitet, korteligen hela det parti fom wil få mycket fom möjligt kringskära centralmaktens inflytande, då skall enhetsifrarnes eröfringsplaner för fång tid undanträngas, förut bestäende rätts-öryhällanderna respekteras och Dannmark säledes komma att behälla sitt. Segrar deremot enbetspare tiet, frigspartiet, motständarne af enskilde staternas fouver rainetet; då skall sannolikt en strid uppstå i sjalf ra Tyskland, och) wi skola då till allierade emot centralmakten få ide blott Frankrike, England, Ryssland och Skandinawien, utan äfwen flera tyska stater och synnerligast Preussen, om enbhetår partiet ide segrar derstades. — Man kunde wäl föreställa fig att centralregeringen, utan att bestämdt uppträda fiendtligt emot Preussen, skulle kunna fordra nägra modifikationer i wapenstilleståndswillkoren och uppfordra Preussen att försöka erhälla dessa. Men om till och med Preussen skulle gå in härpå, är det knappast troligt att de makter, som hittills uppträdt i denna angelägenbet, fom skädat Danmarks vdyala försarande, som sett att det warit färdigt att göra den ena uppoffringen efter den andra för att upprätthälla freden och fom ä andra sidan lärt känna Tysklands oc Preuesens wacklande och trolösa beteende, ytterliaare skulle fordra att Danmark, som twenne gånger mäst finna sig uti afbrottet af ett wapenstilleständ, fom Preussen och ide Danmark öne skat, åter för tredje gången skulle afbrytas för öppnandet af nya underhandlingar. Hwarje ny fordran å Tysklands sida, fan af nämnde makter endast beswaras med en frigasförtlas ring. Någon annan ätgärd skola de knappt funna finna of werensstämmande med hedrens fordringar. Allraminst fan man förmoda att de, det skick österrikist-italienska striden för ögonblicket befinner fig, skulle till hwad pris fom belst wilja tillwägabringa ett danft-tyfft wapenstilleständ eller fred. — Swea Lifgardet afgick d. 6 Sept. ifrän Faaborg rå ängfartygen Gefle och Thor direkte till Stockpolm. Det war en glädje att fe huru innerligt dessa wära swenska bröder togo afffed af fine förre och sednare inqwarteringswärdar, fom från landet woro ankomne till staden, för att säga fars wäl ät de bortdragande swenska frigarne, hwilka försäkrade att de ide allenast tulle hafwa uti oförgätligt minne den wälwilja, med hwilken de blifwit bemötte, utan äfwen oms tala för slägtingar, wänner och darn, buru godt de lefwat i Dannmark, så att minnet deraf skulle i deras hembygd lefwa hos efterkommande slägten. — D. 7 embarkerade 2 (Gardet på ängfartygen Hekla oc Skirner, för att öfverför rag till Malmö. Afskedet war lika wänskapligt fom Swea