mannakommiteen sammanträdde, rådde allmån förwirring och hwälfning i de respektive tyska staterna. De älvre regerins aarne woro störtade och de nya hade ännu ide erbållit for fäste. Tron på lättheten af tyska enhetens genomdrifwande war allmän. Detta förhållande warade ännu nägon tid efter nationalförsamlingens sammanträde. Dablmann och de öfrige ifrarne för enbeten disponerade eu betydlig major ritet. Emedlertid hade de sjelfskrifne och walde reprefentans terna af Tysklands enhet ej ännu gjort annat än utfärdat allmänna utlåtanden och proklamationer rörande tyska fon: stitutionen, utan någon anordning, fom bade affeende på de särskilde staterne och utan att förbållandet till utlandet blifwit praktiskt ordnadt. — Det egentliga profwet på central maktens styrka börjades först då riksföreständaren war wald, ministren bildad och af denna utfärdade speciella sörskrifter skulle werkställas samt förhållandet till utlandet slutligen ord: nas. Nu uppstodo stora swårigbeter, af bwilka ingen ännu är undanröjd. Regeringarne i de särskilde staterna, särdeles i Österrike och Preussen, woro emedlertid på fin wakt. De: rag första yttringar med afscende på centralmakten utwisade att de ingalunda ämnade att obetingadt underfafta fig den: samma. Riksministeren måfte säledes fördraga att den hyll.ningsed, fom d. 6 Aug. skulle afläggas, endast på ett högst ofullständigt sätt aflades. J riksministeren upptogos män, hwilka intogo en mindre betydande ställning, och fom åtmins stone saknade de enbetsäfigter, fom förut af församlingens majoritet synts fordras. Centralregeringen lemnade utan anmärkning enskilde staters fullmäktiges afsändande till Frank furt, hwarigenom den äldre förbundsregeringen upplifwades, cyuru i förnyadt skick. — Uti förhållandet till utlandet wi: fade fia centralmaktens wacklande ställning ännu tydligare. De färffilde tyska staterna bidehöllo fina sändebud wid ut ländska hosj. Främmande makter underbandlade med dem, under det de wägrat emottaga centralmaktens sändebud. Man giorde försök att höja riksregeringens anseende genom att förklara Österrikes strid för bibeyällandet af fina italir enska besittningar, såsom Tysklands sak. Österrife tackade höfligt derföre, men afwisade bwarje riksrggeringens tillbud af understöd i striden. Radetzky har som Osterrikisk general ensam njutit äran af de wundna segrarne, och ehuru Carl Albert erkänt tyska centralmakten, ledes hela underbandlingen å bang sida uteslutande med Osterrike. De främmande makter, som erbjudit sin medling, bafwa äfwen adresserat sig till Österrike, utan minsta afseende på centralregeringen. J sleswig-bolstenska saken har centralmakten gjort kraftigare ansträngningar än i nägon annan, att wisa sin styrka. Den har i följd af förut fatttadt beslut redan en gäng lyckats annullera wapenstilleständet. Preussen gaf efter den gangen friwilligt eller ofriwilligt. Centralmakten gaf fullmakt åt Preussen med bestämda willkor. Preussen bar emedlertid trott fig berättigadt att i särskilda punkter äsidosätta denna fullmakt; det har ide welat göra flera uppoffringar, än de redan gjorda, för tyffa enheten; det bar, botadt från öster och wester, ide welat wäga inläta fia uti ett europeiskt krig, bwarigenom det sjelf slulle komma att lida direkte och in: direkte bidraga till att styrka tyska centralregeringen. — Na. tionalförsamlingen i Frankfurt inser nu att ögonblicket är inne, då tyska enbeten skall upplösas eller befästas på de ene skilda staternas bekostnad, den inser klart att nuwarande rifö ministeren tror fig böra gifva efter något för te färffilda staterna, att den skall blifwa beständande genom bildandet : a—-— LA -— ) SA J-— mm Av OO — —— 2 — vv —-—. 0 AV 6 AR JA ö — O— OO s— AV ot — 6 Mt —— 9 OR mm MA