Fjerde Söndagen efter Päsk predika: J Högmessan, Prosten Dr. Wieselgren. J Aftonsängen, Stadskomm. Wadstein. Herr Sturzenbecher har i sista O. P. uppträdt med en förklaring, wisserligen af en egen fort, och blifwit mäkta wred derföre att wi helt oskyldigt råfat i n:o 38 af H. P. omnämna ett af honom på stadens allmänna torg hållet tal, eller, såsom ban sjelf säger, en af honom beswarad toast. Wi kunde wäl ide få ihägkomma ord från ord, och fame mandrogo derföre en fört resumme af talet, såsom wi och flera med oss fattat detsamma. Då Hr S. i i fin s. k. för: klaring ocdfå endast enligt hwad ban säger uppdragit fons turerna deraf, har således ännu sjelfwa kärnan af hans komet blifwit osynlig, under det han wiftat med swansen ör wer allmänheten. Hr S. må gerna för of hålla tal i Telge, tal i Trosa, till oc med på torgen eller wid fnus tarna, oc) utan att hwarken wi eller troligen mången annan sätta stort wärde på denna slags politiska rvännftensmufif, torde br S. dock ursäkta om wi låta wår Herfion frå, till dess wi genom något annat än frumliga fringlingar, fom gubben Lundblad fade, blifwit öfwertygade om, att wi mik: tagit oss. Men då hr S. å den skandinaviskt sinnade pressens wägnar slutat sitt tal med ett tefve för kämparne med swärdet och kämparne med pennan, torde kanske någon falla på den olyckliga tanken, att hr S. ropat vivat för fig sjelf, bwilket likwäl bör få mycket mer upphöja honom in: för det naturligtvis stora parti, hwilket hans blad ans ses reprefentera, då man alltid är fig sjelf närmast. Om att utefluta egoismen och undertrycka egenfärlefen fan här wara få mycket mindre fråga, fom det alltid heter: ära den fom äras bör. Hr S. bar ganska rätt deri, att det äfwen inom litteraturen gifwes något, som motswarar hwad man kallar blufer, storstyfwa kaxar, hwilka ide respektera nå gon annans öfwertygelse än deras egen, och för hwilka ine genting annat duger än det, bwarpä de sjelfwe satt kontroll och inristat bomärfet af sitt imprimatur. Wi wilja härpå anföra ett, om också obetydligt, exempel. Hr S. har i sina bekanta Kiöbenhavnska föreläsningar öfwer den nyare froen: ska litteraturen stämplat Åssar Lindeblad såsom endast war rande Tegners slarwiske efterhärmare, till den grad, att Teg: ner sjelf började frukta fig ännu lefwande skola blifwa ett slags gengångare i den Lindebladska fången. Or S. låter A. L., sedan han sjungit sig till ett pastorat, upphänga fin lyra i pilträden ), men sedan skalden är död upptäcker dock Ö. P. att han warit en folkets man, och publicerar att ——— 7) Hans Fosterländska och fiera af hans Religiösa sånger sreftoss och nigäfwos dock under denna tid tan för sina förtjenster skull. hans skrifter komma att från trycket utgifwas. Då nu A. L:s rykte fom sjelfständig skald redan 1830 till den grad erkändes, att erkebiskop Wallin uppläste hans Säng wid ju: belfesten i Swenska Akademien, och den kritiske tidn. Freja wid ett annat tillfälle igenkänt ffalden från Lundagård i en i samma wittra samfund uppläst fång, och sedermera fom mer berr S. många år derefter och inför en fremmande nas tion swänger fin gissel öfwer denne genius, antydande ho: nom fåfom en oduglig imitatör, få torde det få frågas, om icke häruti ligger ett wisst hamnbuseri, en smula blusicism, bämtad från marschrejerierna wid mälarstranden eller från fiskarkäringarne wid Höjebroplads, och hwem förnekar i an: ledning häraf hr S:s plebejiska sinne? Det är högst ledsamt för of, bwad wi allt för öfrigt beta, att wi enligt Dr Sis tanke ide ega synnerlig djup fänfla af hwad det will fäga, att lefwa för en ide.7 Bert: ligen beflagligt! Wi för wår del deremot unna br S. gerna den lyckan att begripa entuftagmen, och för oss må han fritt lefwa för hwad han will, af den enkla orsak, att det äfwen för oss är balldeles likgiltigt hur det än må gå med herr O. P. Sturzenbecher i i tidens skiftesrika Hwälfnins gar. Skulle hr S. af oss fordra någon bekännelse, få kunna wi gerna på förhand säga, att wi akta hwars och ens öfwertygelse, och respektera äfwen de färger, hwartill wi icke bekänna of. Wi förunna helst suum cuique, af det be fanta Thorildska skälet, att ingenting är till för fina fel, u: Men hr S. torde likwäl ur säkta om wi tro, att den fom lefwer för en ide, måste haf: wa wida högre syfte än några lumpna meningsstrider för dagen. Stortaligheten har inga orakelswar, och hända kan det, att den, som äfwen i wåra dagar mäter ut nationernas öden, nyttjar dertill en annan tumstock än hr S:s. Men hbwad, met jag, säger Orvar DId. Ånnu ett ord. Tror hr S. att anwändandet af namn och förnamn gör en få makalös knalleffekt, och att en strid, införd på personlighetens område, är honom bäst passande för den litteraturs och den publicitets skull, hwilka han till: hörer, få fan han ju gerna få flå fig till riddare på en och hwar, af hwilken han tror fig wara hatad juft derföre att man ej begriper honom. Det kunde för honom blifwa ett eget sätt att flumma dräggen af fin litteraturs nektar, synnerligast då man will agera hermästare och göra offent liga facta till offentlig Iögn. Men om hr S. wisade ätminstone fin publik den höfligheten, att i fin polemik emot oss ide inblanda till red. ej hörande perfoner, få ffulle fan ske skadebegäret mindre tydligt frida fram; i motsatt fall torde någon mähända säga liksom man fade om Diogeneds få fänga, att det alltför mycket lyser igenom trasorna af manteln