stTgu vat en waåapkllodllo Mmeo foofbörtstetna. Utom VI? ta oc) hang bekanta parodier, samt Rustningar till Ragna röf hafwa wi från honom ide mera qwar i denna strid, och hans omtalade och fragmentariskt refererade stycke Fosforisterna i Dlympen förstörde han sjelf, till stor skada för dem som i Vitalis se nägot annat än en mänskensnarr. När nu en af dessa fordna fosforistiska koryfeer, hwilka, om de just icke kunde skada skalden, åtminstone icke gjorde honom något godt, framträder om också 20 år efter hans död, får som hans biograf, hur skall man funna wänta att detta skall ske med den Mana opartiskhet, fom är fränskild alla drag af flydda tiders förargelfer öfver de nederlag man då anfett fig lida? Männe man ide gjort mera klokt (och Pwariges nom äfweu allt tadel undwikits) om man anmodat någon af skaldens bekanta och umgängeskamrater, t. ex. Palmer (man bar sagt att ban flera år bott tillsamman med Bitar lis i Upsala) att skrifwa hans biografi. Den skulle då får kert blifwit helt annorlunda. Geijer säger att Vitalis fom skald är ojemn, öfwer medelmättan eller under. Detta är werkligen orättwist. Enligt de stycken, genom hwilka wi och allmänheten lärt känna honom, är han aldrig under, men alltid öfwer medelmättan. Oberäknadt hans humoristiska sänger, en genre, i hwilken ingen swensk är hans like, är Vitalis en skalo med en glödande inbillning, en fänfla tas gen ur hjertats mnersta djup, ett spräk få rent, få harmoc niskt fullbildadt, att en opartisk konstdomare skall sätta ho nom näst efter Tegner i 18:de århundradets swenska fån: gar-frönifa. Man läse t. ex. Sånger till mannen i månen, Lifwet och döden, Natursonen, Anderöster, Den bäste wännen, Försakelse m. fl., och man måste medgifwa, att tider skola förswinna innan skaldestycken af så djup innerlighet och få warm etegisk natur skrifvas på swenskt tungomål. Hr P. säger att de äldre upplagorna af Vitalis dikter ide gins go med winst. Detta bör ide förundra någon. De flesta poesier gå äfwen i wår tid med förlust, oc Braun är wäl den ende af wära yngre skalder fom winner penningar på fin sängmö. Vitalis skämtsamma dikter aro fulla af djup bumor, af den genialiska qwickhet, fom nedslår fom en blirt i fjälen. De förtjuste wisserligen den bildade allmänbeten, men den litterata mobben kunde icke guttera dem. För den senare åter skripwer Br. Hans sånger andas ingen hbumor, men wäl en lätt och lekande jovialitet, fom anslår i litteraturens hållstugor. Men den bildade d. w. s. den pos etifft bildade allmänheten, bur tunnsådd är den ide öfwer allt i werlden. Angående upphörandet af det omtalta uns derstödet, bafwa wi för mer än 20 år sedan hört en berät telse, som till en del antpdes hos Geijer, och som, ware sig sann eller icke, dock kan förtjena att omtalas. Hr af T. bade neml. anmodat honom skrifwa något, antingen af nä gon större art eller i något manr, hwartill ban ide kände fig ba kallelse eller förmåga, nog af, Vitalis säges ba fwvarat T. i ett bref af ungefär följande innebåll: Jag har de nyligen en högst besynnerlig dröm, jag drömde mig nems ligen frå wid foten af sängens berg och ni Or T. öfwerst på toppen, winkande till mig att komma dit upp. Detta förföfte jag ocksä, men på alla sidor war berget få brant och få halt, att när jag kommit litet uppföre halkade jag ned igen och alla mina försök blefwo fruktlösa. Då ropar de ni till mig: Kryp! Men jag swarade: sedan jag war barn bar jag aldrig kunnat frypa. — Och) efter detta bref Auc. LÄN sk Orr . 100 (. A 2 Mm or 2 222 . (C..