(Insandt.) På Nyårsdagen 1848, Gamla året äfven slöt sin bana och sin sista suck i natten drog, men vårt minne det som segerfana med i grafven tog. Gick ej hungren, den i trasor klädda, oss till möte med sin staf i hand och blott nordens konung kunde rädda sitt betryckta land. Mången smärta, den ej dagen kände, mången sorg, den icke natten såg, tyst och obemärkt sin suckan sände öfver tidens våg. Hvem har räknat alla hjertats strider, hvem har granskat allt hvad anden skref, när han sände öfver rum och tider stina klagobref? Hvem har sett hur tankens himlalåga steg mot skyn och sökte räddning der, och hvem hörde hjertats tysta fråga och vår själs begär? Hvem har anat allt hvad sinnet drömde och hvem kände hvart besviket hopp eller tåren för hvad grafven gömde under årets lopp? Flydde ej till diktens gnöna dalar med sin sång, så oskuldsfull, så ren, älsklingen bland Norrlands näktergalar, flydde ej Franzön? Följde sången ej med namnlös klagan Geijer till sin graf, till dödens gård? Svea rikets häfder äro sagan på hans minnesvård. Så gick året. Många ljus förlora sina strålar uti nattens famn, innan än vi återfå så stora och så ädla namn. Men det nya år, som börjar dagen, ingen vet hvad det i skötet har; vid dess slut står mången väl bedragen och har emärtan qvar. Kanske skall det unga himlahurna tidens barn i qvällens aftonglans äfven kring den ringa skaldens urna fläta dödens krans. Dock välkommet nyår, med din flamma, tänd, en hoppets bild, i vintrig sky, låt vårt sinne värmas af densamma och låt mörkret fly !