gonsolens första sträle glänste genom fönsterrutorne på wagnsfönstret då skräddaren uppwaknade, gnuggade ögonen och skrek högt till af förffräctel: fe, ty det första föremål, ywarpå hans ögon föllo, war Petzis hufwnd, hwilken wisserligen hade nosgrimma, men dock wänskapligt lagt tassarne på fin vis å vis arlar och nu säg på Honom med glödande ögon. — Mördare! hjelp! stanna, kusk! jag will ut, ropade skräddaren med full hals. Han hade fäfert försöft att komma ut genom det sönderslagna wagnusfönstret, om ej postiljonen hastigt kommit dit och befriat Honom. — Skräddaren satte fig nu upp på kuskbocken sedan han något hunnit häm: ta fig från fin dödliga förskräckelse. — I pasfagerarebofen läser man än: nu i dag de båda namnen Byron och Petz bredwid hwarandra. — En Julaftons Anekdot. En ungherre, som wistats en tid hos en familj på landet, wille genom något medel på en gång ådagalägga sin tactjamhet och artighet och måhända ännu mera sätta fig i gunst. Han beslöt derföre, oaftadt fin mindre goda ekonomiska ställning, att utdela jul klappar åt Frun och barnen, för hwilket ändamål han i närmaste stad föpte en kostbar shawl, doctor, barnböcker, o. d. Just som han sjelfwa jul: afton höll på att sluta deras emballerande, infom pigan för att elda. Som han skulle gå in till den samlade familjen, öfwerantwardade han alla de små paketerna åt henne med tillsägelse, att då elden riktigt tagit fig i fafel: ugnen, skulle hon kasta in hwarje paket för fig och noga fe till, att ej nå got blef glömdt. Hon lofwade detta, och med gladt finne begaf han fig till fälljfapet, der infaftandet af julklapparne snart till barnens stora för: nöjelse tog fin början, men fom wår ungherre ide märkte någon af fina, gick han att föfa upp pigan, som han slutligen faun i sitt rum, och — o fasa! — just sysselsatt att i den fladdrande lågan inkasta det sista paketet. Sywad tar du dig till? röt han stälfwande af wrede. — Jo, Herrn fas de ju, att jag skulle fafta in paketerna hwar för fig, få snart elden rit: tigt tagit fig; det har jag gjort, men det gjorde mig riftigt ondt om den präktiga Schawlen och den granna dockan, — jag hade knappt hjerta i mig att lita dem brinna opp.7 — Ungherrn blef både flat och ond, men det kunde ej hjelvas; julklapparne woro inkastade, — och händelsen har werkligen passerat. Dödsfall. Philosophie Magistern Herr Hans Magnus Rönnow, född i Helfing: borg d. 21 Januari 1789, död på Nääs Säteri d. 26 December 1847,