walmentkt. En tupp, så styf i bena, så waksam, krum och stolt, jag önskar ge åt plena, att man kan rida volt. Om det till morgon bräcker, i fall det 1 n blir, tro att han folket wäcker som dagens storvisir? En uggla, rädd för ljuset och utaf gammal ätt, åt karn på riddarhuset in passar ju så nätt. ristokrat till lynnet, hon till det gamla hör, och tål ej rätt okynnet, som hennes nattro stör. Den lilla wackra swanen, som dock ej flyga kan, åt brodren med koftanen till julklapp kan gå an. Med watten jemt i sinnet han går fom hwita frun; på honom duger skinnet och hans befanta dun. Ett lejon — rys och bäfwa, se ögat gnistrar stort, 9? fed för borgarmän, fom sträfwa, är det helt säkert gjordt. Nå låt en sädan få det, och syns det på dess hull att det wet bäst det rädet, att taga sjelf sin tull. En småtäck bränwinspanna, blott gjord för husbehof, bör hos min bonde stanna en liten stund på prof. Om han blott flitigt suger utaf dess ljufwa saft, till mycket stort han duger och fattar i med kraft. Och sen en liten snurra jag skickar bums ästad till dem, som gå och murra i wåra tidningsblad; hwem will dem wäl förneka ett litet snurrigt skämt, helst som de snurror leka för Jenny Lind alltjemt. Nå Jenny Lind, jag stulle wäl henne ge ett grand, men det blir blott en bulle från konstens hweteland. Hon har från alla kanter, hwarthån hon filat kring, fått smycken och briljanter, mer jag får ingenting. Aj, koleran är i Riga, det der, war det wäl mar! — nej, det är bäst att tiga och jag går hemåt strax. Jag skulle gifwit flera,