Ljude frän gammal derför och ung: Lefwe den fräjdade Sängarkung! Wisst har Du skrifwit Din Gerda nu full, Sedan frän jerden Du lyfte wingen, Od mången Sång uti Skalderingen Ritat med stift utaf flammande guld; Men ack, förseglad är grafwens mun, Vär inga ljud from till jordens rund. Hösten är inne, och rytande gär Stormen nu fram öfwer kulna jorden, Men fom ett norrsten wid höga norden Flammar odödlige Sångarens wår — Och af den lågan, fom etbern ren, Hägrar till of oc ett ätersken. Borta på Skaldernas ewiga 5 Gär ingen tid mera opp, ej neder. Här sina skuggor dock glömskan breder: Sekler här födas, och seklerna dö. Rista då, Minne, uppå ditt blad Frithiofssängarens Iliad! Sedan sängen tystnat, utwecklade dagens talare, Pros sten, Lektor Ahistrand i ect enkelt och bjertligt föredrag, Tegners äsigter i urpfostringsfrägan samt hang stora förs tjenster of härwarande lärowerk. Nägra gänaer afbröts talaren af rerelje, hwilfen äfwen meddelade fia är åhös rarne och bland dessa i framsta rummet åt medlemmarne af den store hadangångnes familj, bwilka på särskildt ns bjudning bedrade festen med fin närmare. Efter talets slut afsjöngos följande af Magister Andersson författade wersar, hwartill äfwenledes Direktör Fogelberg fompones radt musiken. uRen en wår fått blommor på din graf, Ack! men höften tog hwad wåren gaf. Nu en annan, minnets wär, will komma, Sätta uti frusen mark en blomma; Wintrens köld bon lider intet af. Ej af dig ett minne skall den stö; Ae! ditt minne äker redan på Wagnen med den ljusa titelstängen Och der klingar uti stjernesäången, Sådan fom den sjunges i det blä. Rlott ett minne af wår fora hon fär, Derför darrar i dess falk en tär. ij Hmwad du war, för werlden blef gemensamt, Sorgens närmsta rätt tillhör oss ensamt, Ty dess helgedom, din graf, är wär. Når du någon stilla stjerneqwäll Blickar neder till det tysta tjäll, Her dirt fora hjerta hwila funnit, Som för snart af egen eld förbrunnit, Bliden äfven på wår blomma fäll. Blek hon får, fastän af hicrtblod närd, Ty af fora dess fina hy är tärd. Dock — fast foder resas till dirt minne, Ej förfmår ditt ädla, warma finne Kårlekens och faknons enkla gärd. Sedan sålunda allting war slutadt och den tätt fame manpackade mängden af åhörare så smäningom hunnit ss( BSI