2 i RO a ärr FUN A CARE LU N rnören företagit anstalter för att fördröja denna of gästs ankomst, om ej fullkomligt uteftänga densan mu har ej något offer för denna farsot fallit ia ien. TANKAR vid JEANNA TORELLS graf. Vi, som stridt och grånat under sorgen, som bland skuggor och bekymren bo, ha vi uti stjerneborgen ingen vän, som vinkar oss till ro? Har för oss ej döden någon lia, ingen läkdom för ett krossadt bröst, vill han hjertat ej befria ifrån kölden i en stormig höst? Vet han ingen kraft, som smärtan döfrar, stillar oron hos den sjukes själ? Dock han oss med jorden pröfoar, en gång kommer hans förlossning vål. Och till dig han kom, du tidens blomma, fast af lifvet du blott våren såg, lycklig den till dig får komma och får dricka utaf glömskans våg. Lycklig du, när höstens stormar ila och när täcket öfver dagen hängs, som får sofoa ut och hoila, som med vårens blommor gått till sängs. Ingen framtid är för dig förseglad, bor ej insvept uti hoppets dröm; men din lefnadsdag stod speglad klar som himlen i en sakta ström. Mild var solen, blå var tempelgrunden och dess hvalf af genomskinligt ljus, men i randen grönskar lunden med sin sång och sina vindars sus. Skön var bilden och fast nu försvunnen än i minnets spegel qvar han står, men en högre dag är hunnen full med evig harmoni och vår. Och till landet med den gröna stranden bortom qoällens blå archipelag lyfter hjertat ofta handen upp till dig och längtar efter dag. Dock, hur oi med lifocts bubbla leka, öppnar modren väl sin famn till frid, barnen kan hon ej förneka grafvens hoila efter mödans tid. Men har dagen än sin ljusa sida, mest ändå förmörkelse den är, och att gråta ut och lida menskan säkert uppd jorden lär. Och på lifvets kind, fast rosen glöder, hektisk är hon denna ros ändå. Döden, som allt skönt föröder, är den Amor, som vi tro uppå. ; — 1