frågan, mäste uppstå hos henne: fan jag uppfylla dessa idealiska fordringar? Också blef mamsell Lind ert ds gonblick öfwerwåldigad af derra mottagningssatt, men blott ett ogondlick och som sängerska och actris hade hon hela aftonen krafterna fullkomligt i sin makt. Woro forwäntningarna fora, blefwo de doc mer ån uppfyllda. Åhorarne fommo förberedde vå att beundra, deras beundran blef större än de beredt fig på. Sångers skans sköna organ, de rika tonerna woro dem något alls deles nytt. De hade hört så mänga olika sängerskor. men denna underliga fång wäckte hos dem nya kånslor. Sams talen i logerna uttryckte den största tillfredsställelse och hörs fta beundran, alla woro de variationer af detta thema: har man någonsin hört hennes life? De brufande toners na, fom sjönko till det mjukaste piano, utan att de förloras de det ringaste af sitt behag, men woro lika tjusande när de woro höga, som när de blefwo hwiskande, skola länge minnas af publicum. Den drill, hwarmed hon slutade den wackra arian i tredje acten (då jag drog från mitt hem) war alldeles förunderlig och begärdes da capo. Sättet, hwarpå de twå eller 3 första tonerna, i hennes romans: Va dit ell (gå fade hon) öfwerraskade publiken till den grad, att hon afbröts af ert få stormande bifallsrop och mäste stadna. Jcke mindre intryck gjorde hennes spel. Hennes upps fattning af Alice wittnar om ett djupt studium och hwars je drag är lika utmärkt. EsEFEEE (Jnsändt.) Utdrag ur ett bref till en wän i Landsorten, dat. Stocholm d. 29 Han. 1847. — — — J en långt förre förbindelfe, än då, får jag likwäl nu till dig — en förbindelse, hwilken jag äns digt med tacksamt hjerta skal minnas. — Öwilken då? hör jag dig fråga! — Som du torde påminna dia, hade du godheten bjuda oss vå Professor Kranichfelds föreläss ningar. Nå wal, sedan hans andra föreläsning, d. 22 sistl. Suli, bar ej en enda dropva bränwin kommit inom min mun, och jag tog mig dock alltid förut en middag sup och möjligtwis, om jag war bortbjuden, äfwen en flis ten om aftnarna. Förut war jag ofta plägad af framps folif, nu bar jag, fedan def, ingen enda gång kännt till den, — Jag war för stolt att under dirt wistande härftäs deg erkanna detta förhållande, emedan jag trodde, att en sup om dagen, d. w. s. få måttligt förtärdt. bwarken funs de göra till eller ifrån, men nu inser jag fullkomligt nyt: tan af att helt och hället hafwa lagt bort en stygg, men inrotad wana. Den enkla och osökta wältaligheten i Pros fessor Kranichfelds föredrag, den djupa, få wäl på relis giösa, fom rent anatomiska arunder baserade lärdom han ådagalade, gjorde på mig, lifsom troligen mången annan åhörare, en underbar werkan och förändrade helt och håls let min öfwertygelse i detta ämne. Resultatet deraf är hwad jag ofwan anfordt. AAAA