CLI 66. Tack, Broder för Iyckönskan. Tack En hovar, som icke sagt: Utbörding! till de dina gack. Nog oro du oss bragt. Skön var, fast orättvis, din sång. Visst Småland du ej sett. Gack dit som Botanist en gång! Det oss Linn ju gett. Visst har det ej ett Helsingborg. Europa khappt så har, Om ej oid Constantini borg Och Herculsbergens par. Men hundra sjöar räknas der Från samma klippas spets. Af hundra berg begränsad är Ej sällan synens krets. Och åar slingra sig der jemt. Mot trenne haf de gå. I månget fall har Necken stämt Den harpa, han hörs slå. Ej skeppundsoigtig seuma der: Ar andens ättehög. s I Etherdrägt sig anden klär. Mot den är blixten trög. Väl näktergalar der e slå, Som när bland stumma mör. Men tärnor sjunga der; oeh så Folkoisan aldrig dör. Der furutimret doftar skönt. Man känner ingen fukt. Sjelf cintren kläder sig i grönt Och har sim ambralukt. Är Skånska kyrkan lik en svan I pilhäcksskuggad vik, Jättsvanen, diktens pelikan, Ar Smålandskyrkuan tik. Du skulle se ett Veckelsång Väl fyra mil ifrån, Sen höra fyra tusens sång Derur lik åskans dan. Ställ dig i Skärstads höga torn Och öfoer Wotterns sjö Se Östoch Westergötnhlands korn, Taberg och Visingsö. Då skall visst sången bryta ur Ditt bröst, lik Husgoarnsan, Och klinga: Snaland! Din natur Zar värd Linne, din son.) Men gerna gubben blifoer dock, Der mannens kraft är tömd, Och fast det snöar i hans lock, Bär eld i hjertat gömd. Utbördingsläran faller snart Som vanbördsläran föll. Ej fordom under tidens fart Sig länge upprätthöll, Jag älskar nu så folk som land, Der trettie år jag bott; Och länge, med en själ i brand, a Ls ss AV AR LL ARA