Till TRieselgren. (Ur Skånska Correspondenten.) Unga nya rön vi tarsva, möta dagen utan sorg; ryssen har väl tagit Naroa, men Du tog ju Helsingborg. Det var nära uppå viften, ödet leker så ibland, att Du fått Dig ett af stiften i de getabockars land. Men hoad skulle Du i Smålen, ibland detta blåbärskratt, der man knappt har bröd till kålen och en sill från Kattegatt, Nej här ha vi mjölk i glasen, fetsill som ej smakar norrsk, kött af sjelfva Durhamsrasen och oär delikata torsk. Skall man der bege sig fjerrar ut till vägs med flinkt humör, orkar kraken ej med kärran om man icke går och kör. Men här ha oi fullblodsfålar flygande hoarhelst de gå, och som blanka såsom ålar stampande i spiltan stå. Och naturen, jo jag tackar, hur bedröflig der, hur klen, idel torra furubackar, åkerland af bara sten, Här finns tusen näktergalar, blommor i hoar löfrik lund, sedan sjelfea. Helsans dalar och det glada Oresund. Vill man der på böljans spegel ro kring insjöns trånga damm, får man utan mast och segel ta sig i en ökstock fram. Här tar vinden fast i tågen, slupen går på hafvets stråt, ångfartygen klyfva vågen så det susar efteråt. Husen der, hur små och snöda, mossbelupna hyddor blott; furutimrade och röda, kallar man i Smålen slott. Men här bygger man dem gerna utaf sten och kalk och grus. Hoilken stolt och dråplig Kärna, grundfast som ett kungahus. Smålands kyrkor, kan jag tänka, åro hyttor blott af gran, inga höga torn, som blänka hvita som en tvättad svan. Här är templet sällan utan torntupp och sitt koppartak och kulörta glas i rutan, skuren efter götisk smak.