Ser ur OfOCF SHOBSemns gutter herrligt ointersolen flammar fran sin blåa himlarund. Och en helsning sången hoiskar till min själ, ur slumren väckt, och mitt hjerta hon förfriskar med sin andes milda fläkt. Minnen fram för ögat träda, ljufva, lågande och sköna, och de flydda dagar kläda sig i glädjens sommargröna solbegjutna blomsterdrägt. Ofta oid kastanjeraden språäkande med dig jag satt, när en stråle mellan bladen solen sände ner så gladt, ofta, då vid öppen ruta du i forskning stod betagen, kom jag att af vänskap njuta, när den purpurklädda dagen fäste blommor i sin hatt. Clädjens fria tider stördes kanske dock för mig till slut, ty af brödbekymren fördes jag bland öknens söner ut. Äfven detta bröst, det varma, sökte att sin rätt begära, men hoad båtar väl den arma fika efter dagens ära, flyktig såsom bomullskrut! Klagan från min själ dock vike! Lottlös äfven jag ej blef, ty från ljusets glada rike sången till mitt hjerta skref, lärde mig med glöd och strålar mina aningar bevinga; hoarje bild, som tanken målar, hoar förtjenst, om än så ringa, är sitt snilles adelsbref. Framåt! var det hopp du närde segrande med stilla mad lycklig, att man såg ditt värde och ditt snilles ljus förstod. Mycket, hoarom hjertat drömmer, utaf dagen lätt besoikes, men det finns dock en som dömmer utan väld och är desslikes rättvis, som han ock är god. Tyd det sannuas rika under ! Sanningen är endaust en, lefvande som vårens lunder fostrade i dagens sken. Skild från hopens meningsstrider skall din forskning fjerran vara, men den eld din tanke sprider liksom solens blick den klara stråla glödande och ren, — — —— AVÅRTASOSMÅNTe ecknad förewisar hwarje dag tills widare och med ombyte er hwarannan dag, å Herr Bergströms Sal, fin