och hollan vid det hjerta funnit der mina andra blommor bo. Jag tänkte mig i fjerran dalar vid Lindoe, vid den klara sjön, der våren kläder boken grön och fyller qväll med näktergalar, der sommar, leende och huld, sin duk af silke och af guld fullbordar hoarje år och väfver hoart namn med lefoande bokstäfver, och visar oss en yppig trakt af skånska florans sommarprakt. Den tid är längesen förgången, men bör dock lefva qoar i sången, då äfoen jag med sorgfri håg Arkadien och dess dalar sdg, och floras barn besökte under dess glada sommargröna lunder och hoilade blund soloarmt gräs vid insjön på ett lummigt näs. Här var, som minnet sorgligt känner, ett lyckligt hem för fridens vänner, och glädjen stod allljemt tillreds i sktimtande familjckrets, och gästfrihet och flärafritt sinne de ooro toillingbarn derinne, och solen spred sitt milda Ijus på blommorna i hoppets hus, och vetenskap och forskning voro långt ifrån dagens strid och oro I stilla hem och gingo sällt ut kring naturens fria fält. Men flyktigt är allt skönt på jorden, förgänglighet vår lott är vorden, och oförsonlig döden kom med våld i fridens helgedom och maka ifrån maka ryckte och brodersbröst från broder slet, men ögat som vid grafcen gret snart härjaren för jorden Yckte, att lifret nu ej mera har än minnet af de gömda qvar. ) Och sjelf den käraste af alla, mitt hjertas och naturens vän ) ger oss ej grafoens natt igen ifrån sitt bröst det vinterkalla, men med sitt hoita sorgeflor klär drifoan rummet der han bor. Ack, ofta ci från bullret flydde till Fågelsång, till Lundas slätt och blomsterlandets talesätt, det sköna, för hoarann ci tydde och utan anspråk sökte vi att fatta hvarje bild deri. Nu läser han i stjerneringen på blommor i en högre vår, dit intet jordiskt öga når, fast tanken ofta lyfter vingen och flyger dit från jorden opp med tro och aningar och hopp. Sist kom en broder hem från söder, der helsans ros på kinden glöder med samma höga purpurfärg, som rosorna på södrens berg; men kinden ifrån nordanlanden blef lika färglös, lika blek