men på mitt fönslter tog det J C Bl Be: I stugan ville kölden knappt förläna en gnista värme uti själ och kropp, och ute gick det snö till knäna, om icke litet högre opp. : Hoad var i sådan oargtid väl att göra, här inne frös man fast vid vägg och ute fick man frost i öra, och kölden rimmade i hår och skägg! Från himlen braka snö, när dag oar mulen och blef den klar, så var det dubbelt hvasst, hoem trodde, att vi skulle innan julen få en så tapper vinterknast. Nu har det åter börjat drypa — en liten tår från tak och sky, att böljorna i bäcken krypa och blommorna från rutan fly. Från fälten ser man drifoan skala, och dimman plaskar på gement, och mjölnarena börja åter mala, fast det till jul är nästan något sent. Men alla qoarnar länge legat sjuka, att mutter knapt en bulle fått till far; hur det står till med enkans oljokruka, derpå jag ingen reda har. Som sagt, fast det går öfoer ända med hela julens slädparti, så blir det julklapp desto mer kanhända, om utan också jag får bli. Dock jag botforen tar med breda klacken och färskinspelsen drar jag pås det är för kallt att gå i bara fracken och ut att springa får jag väl ändå. Med rim och kram jag mina fickor lastar, sen vandrar jag från hus till hus: till allmänheten först jag kastar, jag tror det blir ett skålpund snus; ty hon som jag har litet snufva och kan behöfva nysa ut, och tiden skänker jag till segerhufva en tuss af veritabelt bomullskrut. En sjuk potatis ger jag vetenskapen att smörja kråset med i hast, och sången gifeer jag till vapen en spade och en blomsterqvast; och sen den nya kriminalen, i fall den icke dör en vacker qväll och om den ej blir alltför galen, så bör den kanske ha en liten cell, ty deri säkert den begrundar hoar paragraf i eget bröst, och näringsfriheten som stundar år ha en spiritus till mod och tröst. Hvar flicka, som är mätt af giftet, jag gerna ger en bättre man, och hela Småland bröd i stiftet, i fall det icke sjelf sig föda kan. Sen alla representationsförslagen, som: vandra ut i ost och vest, jag ger elt litet pulfcer blott för magen, ty utile purgandurm est, och bladen, som förtjust mig hundra gånger, dem gifcer jag med öppen hand ett stycke tålamod till deras följetonger, så ljufligt, att man somnar in ibland, Jag ger hoar lärd och oitter q9oinna on Frumna uti azurblått.