Der palmer reser sis med JULLebtk rockers Och du, som ljuft oss lär: att kärlek är oss allt, Som Cypris hade valt, att sina lockar pryda, Hvoars efterdöme än ju hcearje brud syns lyda; Du kärlekens symbol! du skönaste af träd! Du myrten grönskar der, så herrlig, fin och späd. Den blåa himlen rikt med gyllne skyar randas Och luften är så ren man i dess nejder andas; De skogbekräönta bery de höja sig mot skyn, Och hinden hoilar trygg strax invid skogens bryn Mång blomsterstigar oss till nmarmorgrottor föra, Jload silfrerkällors sorl når der värt tjusta öra! Och gräsets fina bädd, en rosig matta lik, . Begränsas stundom skönt utaf en stilla oik; — Det lugna hafvet syns af tusen snäckor fyllas, Som blomstersirade af solens sken förgyllas, På stranden, yppigt grön, en rik omoexling rår Och öfverallt hoad fröjd, head lif man skåda får! En skördeman syns der sin lia flitigt hvässa, Vinrankans ädla frukt en annan synes pressa; En tredje odlar der en rik och tacksam jord, Herdinnan leende der vandrar med sin hjord; Der Gondolieren syns på fredlig bölja gunga Och hörs en svärmisk sång med sydländsk känsla sjunga; I lagerskuggans skygd. skild från behofvens strid, Der Lazaronen syns lugnt slumra bort sin tid; En tempelklocka der högtidligt höres ringa, Hoars ljud med lärkans hymn i rymden mildt förklinga; I dälderna man ser hear blomma vänligt le Emot sin fjäril, som vill om dess ömhet be; Kaskaden skummande från branta klippan ljuder, Som åt den vundrande en ljuflig svalka bjuder; Och kullar, dalar, träd, fält, ängar, sjöar, berg På afständ smälta bort i trohetsblåa färg; Ja! Latten du är ett af de sköna länder Der Gud sin rikedom strödt ut med fulla händer, Ack! lik en blomparterre du för mitt öga låg, Omfamnadt skyddande af hafvets silfvervåg! Uti en ecig vår, der et blott vällust andas, Och der Guitarrens ljud med sängens toner blandus, I myrtenlundars hägn, et drömma bort vårt lif Vid näktergalars säng och gladu tidsfördrif. Sen dessa praktfulla, ja! dessa stolta städer! Jload mäslarocerk der deåljs, som konstnärssinnet gläder! O Romas helga stad! ett bättre öde värd, Hvars söner fordom fört, så modigt stridens svärd; Då äran, snillet du inom din stadsport hyste, När Cesar, Cicero bland dina stora lyste! Väl är du icke mer head som du fordom var, Men af din storhetsglans än har du minnen gear! Vid Greklands fall du kom o höga Sånggudinna ! Till Latiens blomsterfält. att der en fristad vinna, Italiens stolta son af kärlek till dig brann ! I hydda som palats du helig dyrkan cann; Hur mången än i dag af Tassos stanzer tjusas! Och af Petrarcas sång guddomligt ljuft berusas ! Så är du ljufea land, som var min barndom huld, Omnhcänfd af skönhet blott och solens rika guld. Och menniskan är der din höga urbild corden, En typ af allting skönt, allt ädelt här på jorden! Eld uti själen bor, eld flammar ur dess blick ! , Hur majestätisk stolt uti sin gång och skick! Och afunds vilda hat är bannlyst ur dess hjerta, Som lika känsligt är för likars väl som smärta; Hon någon visad tjenst ej lemnur obelönt Och lyder glad sin pligt och gläds åt allting skönt! Så tag mig Ocean uppd din stolta bölja! Till Latiens blomsterstrand jag troget vill dig följa Min längtan till dig står Arcadiskt sköna bygd!