CS8 a oM 24 7 Skalden har ju ock sin spira och en thron att herrska på? Spiran är hans gyllne lyra, kolkets hjerta är hans thron; ty hoart sinne kan han styra, som han vill, med lyrans ton. Och när lyrans strängar brista och Han sjunger icke mer, när hans bröst en gång den sista djupa tonen från sig ger; ack! då käns ju samma smärta, som når thronen ledig står: och från hjerta och till hjerta en elektrisk sorg ju går. Är ej så? — jag måtte fråga hoilken helst jag fråga vill ibland höga eller låga, Skalden hör dem alla till; öfverallt, hearhelst man hörde Frithiofs Skald, som är ej mer, Sörjs en vän, som oss tillhörde folkets älskling — vår Tegner! Dock — hur vidrigt Skaldens öde! sorgen ofta blef hans lott; liksom sökte bland de döde han sin ro — i grafoen blott — ofta för hans öga skymmer sjelfva dagens klara ljus, ofta lifvets glädje rymmer från den glade Sångarns hus. Skaldekungens öga lyktes ju för solens milda brand, tills omsider bindlen rycktes rån hans syn af dödens hand? Milton, Leopold. som båda Sångens Gud sjelf fostrat har, skulle likväl natten skåda, förr än natten kommen var. Tasso, sjelfea Roms förtjusning, i sin oillas skymning gick, tills en bättre morgonljusning mildrade hans ödes skick; Sveas store Skald ju samma grymma öde drabbat har, då hans Snilles Gudaflammu lik ett nattens irrbloss var. Eoige! ho vågar klandra Dina vägar? allt är rätt — men — förlika med hvarandra dessa öden, är ej lätt — ack! på Skaldens bättre öden bortom grafoen vill jag tro; sin förklaring blott i döden har hans sorg — der fick Han re! Derför Han en gång ock sade i en helig afskedsstund, då Han sina vänner hade samlat i förtrolig rund, tolkande ej blott sin smärta men också sitt hopp, sin tro: Gud! låt mitt förbranna hje i sin aska finna ro! FH5