7171 11.:r —-— 2322 had striden blödande, till canvett trogen, n djup betydelse ur östanskogen ur äfeen sedan tidens störste son lyr öfvermannad liksom han derfrån. Väl bläddrar du i häfderna och tiger är öfoer brädden våldets insjö stiger, lock än en gång vid sångens milda ljud Ju sörjer Ael och hans ryska brud. Hen när en dag du vill en jordisk lyckas if strider sofrad, till ditt hjerta trycka ch skåda glädjen i sitt eget hus, lå framstår FRITHIOF för din själ i Ijus ned ädla drag från hjeltedldrens tider ch cisar dig hur äfven hjelten lider och hur han dock, en annan segersäll, för öfverounnen lycka till sitt tjell och lika glad och fri, fast pröfand oorden. En bild af mandomslifvet uti norden ir hjeltesagan, som går dag från dag bland folken ut, bland sångens brödralag och öfverallt, der vår och ungdom råda, skall du hans hjeltedikt på jorden skåda. Men älskar du en harpoton ibland ur ljusets hem, ur paradisets land, läs NATTV ARDSBARNEN. läs hur varmt de kära it Gud sin tro och sina löften soära, hur tröstande och glad den gamle sår sin Jufoa säd i hjertats unga vär, och hoppas med en skön, en helig önskan vå ljusets milda kraft, på sommargrönskan, som lifour brodden, föder sädens kraft och gifoer axet guld och kärnan saft, alt kornet under himmelsk vård och friden ger hundrafallt igen vid skördetiden; läs EPILOGEN, snillets gudadröm, en verld af känslor, lägande och öm, en rik, en evigt oförgänglig lära om ljusets strider och om sångens ära, om diktens ändamål och andens kall, som jorden och dess verk beherrska skall. Ack, dessa ord, som ingen tid begränsa, än från sin Lundagård, som solar glänsa kring verldens rymd, så gick vår svenska sång från Carolinas salar ut en gång; nu stå de sörjande, de mängbeskrifna, af sångens genier nästan öfoersifna, och tidens ande sjelf becittnar hur en efter annan jagas bort derur. Nog fins det säkert ännu qvar en gnista N uf sångens eld, släck den dock ut, den sista, sjunk ner i glömskan, uti nattens famn och dröm om anor och förskjutna namn! Sof, Sångarkonung, tryggt i grafcen, sef! Ditt namn behöfcer ej de armas lof, dock äfven mig, den ringaste, och mången Du lärde skalan till den sköra sången, som tröstrik bor i hjerlats vår ännu. Fast ej enhvar blir mästare som Du, bor det en gud i sången, som med säker, med ofoad hand det sorgsna sinnet läker, som jagar dimman bort ur tankens lund och ler i ljus på himlahoalfvets rund. Du kände det så väl, hur dikten talar ett fridens ord ur hjertats tempelsalar och huru himlen öppnas för vär syn, en himmets verld för skalden ofvan akrn, och huru föga stoftets land vi skatta,