sätt skal wråkas upp ur jorden. Wisserligen lär oss dyris stendomen att förakta det förgängliga, men genom tron på odödligheten oc ännu mera genom hoppet om de dös dag uppständelse, bör det medan wi lefwa ide wara of få likgiltigt hwarthan det behagar wåra efterlefwande att bortkasta den andelösa delen af wår menniska, som dock är född till seger, odödlighet och åra. Wi skulle derföre onska kunna uppmana det narwarande slägtet, som syne wilja sträfwa till storhet, att äfwen tänka på den skuld, som det har till sina döda, hwilka lefwat och sträfwat för samma mål som det, och hwilken skuld det icke bättre kan afbörda sig än genom att skaffa dem ett ostördt rum i jordens sköte. Hwad wi dessutom göra för de aflidne, göra wi ju äfwen för oss sjelfwe, då wi hafwa samma mål och samma wäg för of fom de. Hos alla fultiveras de folkslag uppträder skönhetssinnet förnämligast deriges nom, att man ffaffar fig en angenäm yttre omgifning, och således skapar fig genom konst en skönare natur än den werkliga och wilda. Blomsterodlingen hör säledes till den bildade och förfinade werldens första och skönaste fybels fättningar, och endast der råhet och ohyfsade seder gjort fig gällande saknas den, och hwad böra wäl de christnas fyrkogärdar wara aunat än de dödas, af de lefwande uns derhällne och mwårdade blomstergård, en blomstergård för hwilan och odödligheten, en Gottegacder för det fofwans de menniskoslagtet på jorden. Upp derföre, j dödlige, och bereden rum, fom äro wärdige edert stofts odödlighet, och låten det slumrade hjertat och de multnade benen få hmis la under fina minneswårdar i i frid! L—a. HYwarjehanda. Samtal. Under 9 procent kan Herrn ej få låna af mig så stor summa. (Och nu skref han till yttermera wisso med krita en stor Nia öfwer sin dörr.) — Herrn. Jude! du skulle blygas öfwer sädant skinneri, och tror du inte att wär Herre blir wred på dig, när han fär se din 9? — Salomon. Ol det har ingen fara. Wår Herz re fer den ju ofwanifrän, och då fer hon ut fom en sera, wet jach. Ä — En gammal skada. En fökspiga hade olyckan att snafwa wid föksspiseln och föll med den ena armen emot den heta spishällen, och det få, att årtalet på dens na, 1809, just räkades af armen och indrändes deri. En få fort fom möjligt tillkallad chirurg yttrade betänkligt, då han fick fe de på armen inbrända siffrorna: här står wäl ingen hjelp till, då det är en få gammal ffadal — En man, som sökte fig en ledsagarinna genom lif: wet, skref ett ömt bref til ett fruntimmer, som tycktes honom äga de nödwändiga egenskaperna. J postskriptum tillade han slutligeu följande anmärkning: Lår mig ide länge wänta på swaret, ty jag har en annan i figte.