perna wid portugisiska gransen hafwa erhållit order att närma sig gransen. Behöfwa wåra kyrkogårdar förbättras? Brittiska regeringen i Ostindien har för icke få är sedan lyckats afskaffa det snart sagt tusenåriga bruket Ders städes, att enkor låto förbränna fig lefwande på fina mäns bål, eller åtminftone straxt efter männernas död. Arffafs fandet af denna wisserligen barbariska plägsed mötte det mesta motstånd och war en af de swäraste civilisationens lagar att genomdrifwa hos hinduerna, kanske aldramest derföre, att öfwer en stor del af dessa offer uppfördes ett slags tempel såsom minneswärd för de lefwande. Bruket war således ett sätt att göra sig odödlig på jorden. Hos alla äldre folkslag se wi spår efter detta sträfwande, och hos de flesta wisar det sig i storartade monumenter. Se från de beryktade egyptiska katakomberna ända til grafs högarne i norden, från de rymliga, wanligen i bergen utz huggna judiska familjesgrafmarna ända til 16:de århuns dradets familjegrafchor hos oss fe wi det ädlare mennis skoslägtets sträfwan efter ett ostördt hwilorum åt fina afs lidoue. Det har således warit en gemensam tanke icke blott hos de folk, hwilka icke haft annat än aningar om en själens odödlighet, utan åfwen hos de mest upplyfte, och redan om Abraham omtalad det huru han köpte fig plats till en familjegraf wid Hebron. Endast wår materiella tid är det förbehället icke allenast att förstöra de gamles grafwar och schackra med dess tusenåriga qwarlefwor, us tan till och med att rasera wåra egna grafplatsar och fäls ja wåra förfäders ben att förmalas till gödningsämnen i England. Men ice nog dermed att man begår helges rån på monumenterna och förwandlar fyrfogårdarne til köttmånglareplatser, har man ide en gäng tillräcklig jord öfwer, få att de döda funna få ligga i fred. Man tyc:s fer wäl att jorden är stor nog och att den borde hafwa så mycken plats öfrig, sedan en och hwar äflats att rife wa fin arfwedel till fig, att de döda deri skulle få tills räckligt rum att hwila fig och förmultna. Så synes dock för närwarande icke wara fallet. Man har i wår tid giort allt för de lefwande, mätt hwarje täppa, delat wars je torfwa sins emellan, på många ställen söndrat, utan att kunna upprätthälla söndringen, men på de dödas hi lorum har man föga tänkt. Folkmängden förökar fig, till och med fördubblas, men kyrkogårdarne blifwa desamma, deras areal utwidgas icke, de stå lika inskränkta till sitt rum, som wid deras första utstakande, och hwad mera är, de förskönas ide, utan förtrampas, wanwärdas och fans ske äfwen ohelgas. Wid städerna, der skönhetssinnet förr eller senare mäste göra sina anspråk gällande, är det wäl något annorlunda, men fe wi wåra landtkyrkogärdar, få stå de flesta fom ruiner. På en del ställen laggas grafs warne i rader, d. w. s. de döda packas samman mid hmwars andra, alldeles med samma grofhet som man nersaltar sill, och hwarigenom alla minneswårdar och alla tecken efter den döda förswinna; på andra åter, der hwarje gård el: ler by har fina afskilda trånga grafställen, uppgräfwas CO Garn. AZ.. LITCAKAAQ.. I.nN AA Ill..: nÖILr