at DObrgetstuptseto Atoöosfte Gille klord MILD VU TUE VE JU? lige, hwarwid taffelmusik exequerades af tifgrenadtersres gementernes Mufikforpfer, och wid skälarne för tillfallet författade versar afsiongos af sängföreningen. Middas gen slutades först omkring kl. S. På ullmagasiner ferves rades en subscriberad middag, der taffelmusik utfördes af Hr Schnötzingers ypperliga orchester. För öfrigt hade Hr Dawidsson från Stockholm slagit fig ned med sitt Schweizeri i ullmagasinet, hwarjemte Hr Lundstrom inrättat en res stauration i Theatersalongen, der Hr Schnåtzinger med sin orchester langre fram på aftonen uppforde musik. En oräknelig folkmassa uppfyllde helt och hållet Salrängåtors get och helsade med waldiga hurrarop de Kunglige, då De först begäfwo fig hem och sedermera till H. M. Ens kedrottningen, för att åje der fyrwerkeri, fom omkring Fl. 9 afbrändes på Saltängstorget, och hwaraf åtskillige pjes fer lyckades förträffligt, men andra misslyckades deremot nastan helt och håller, förmodligen t anseende till den fufs tiga wäderlefen. Den i går afton förnyade almänna ilus mination gaf en sardeles stätlig anblick och ätskillige trans sparenter woro ganska wackra, hwaribland må nämnas den å Stadshuset, Radhuset, dos Handl. Tellbom, Råds man Zander, på Packhuset m. fl. Herrligast strålade dock Stadskyrkotornet, hwars kupol längre fram på natten lys : ste genom dimman, fom ert eldtempel, swäfwande i mols : nen. Bland den tallosa folkmassan rådde mycken ordning och stillhet. J dag mid middagstiden skulle Hr Randel gifwa konsert, och i Afton gifwer Magistraten vc) Bors: gerskapet dal för de Kunglige. — Wi hafwa nu endast nägra ord att tillägga om sjelfwa statyen. Statyen hade på afständ och sedd från den Kal. Ios gen i första ögonblicket ett imposant utseende; men ju nårs: mare man fom den, deftomera förlorade den artistiskt affeende, aldrahelst om man tog vyen från någon utaf profilens sidor, då hufwudets framåt lutande staällning och ansigtsformens olifhet med originalet genast wisade fig. Den mllitariska, majestatiska hällningen, den befallande blicken, det bjudande uttrycket förswunno hårigenom alls deles, och i stället finner man der nägot nästan bekymradt och sorgset. Wi frukta dessutom för ait buden äfwen I annat afseende är misstecknad. Konstnären har nemligen låtit den öfwerflytta hela froppstyngden på wenstra benet och upplyft det högra, liksom i afsigt att läta den uttas ga steget, men utan att ännu hafwa framfört foten mes ra än på siu höjd några rum fram om den wenstra. Dens na stallning är sökt och twungen, och wisar för ögat Nfs fom en försträckning i högra höften. Den nedre delen af draperiet på denna fida fader ej heller naturligt. På hufwudet bär Konungen en Frang af lager, högra handen hwilar på wärjfästet oc) den wenstra häller i em handske, hwilket wi, säwida det skall wara en symbol, ej: förmår uttyda. Wi hörde många anmärfa att piedeftas! len är förliten, och om det äfwen ej kunnat skada den was rit något större, hjelper det fig äfwen ganska bra, fom det nu är. På framfidan af piedeftalen får: Carl XIV Johan te — —— Ä — — 2 SOA —