Danmark. De med Danska konungariket införlifwade Tyska hers tigdömena Holsteins, Schleswigs och Lauenburgs fedan Her ra år under askan glimmande missnöje med föreningen med Danmark, tyckes nu hafwa utbrutit i full låga. Förmods ligen för att tidintetgöra all owisshet med afseende på arfz följden inom Danska monarkien, utfardade konungen af Danmark d. 8 sistl. Juli en arvedeclaration, hwari förs klarades att arfföljden för hertigdömet Lauenburg är lis fa otwifwelaktig, som arfföljden för hertigdömet Schlcss mig, men att med hänsigt till sarskilta delar af hertigdis met Holstein förhållanden ega rum, fom hindra H. M. från att med samma bestämdhet kunna uttala fig om famts liga H. M:s kungliga arfssuccessorers arfsratt til fame ma hertigdöme. Emedlertid försakrar H. M. att han skall bemöda fig om att aflagsna alla hinder, fom funna möta för bibehållelsen af de danska staternas integritet, få att de under hang scepter samlade länder ej någons fin skola ätskiljas utan standigt blifwa tidfammanhållne. J anledning af detta kungl. dekret blef en petition, förs fattad af Dr. Lorenzen i Kiel, med öfwerskrift: Högs tidlig protestation af ShlegwigsHolfteinarne emot Kos nungens af Danmark öppna bref och fungörelfe till ters tigdömenas ftänderförfamling, enstämmigt antagen wid en folksamling d. 20 sistl. Juli i Neumiinder, undertecks nades af 15300 personer, och tillsändes genom en depus tation de i Jtzehoe församlade Holsteinska ständerna. Pes titionärerne uttala helt öppet folkets önskan, att den förs bindelse, fom bestär emellan hertigdömena och fonungaris fet Danmark måtte, i händelse af nu regerande fonungas linies utslocknande, upphöra, och ett, under egna bhertis gar, obehindrade af förbindelsen med en främmande makt, få sluta sig till det stora Tyska fosterlandets efter enhet sträfwande utweckling. — Den slutar med följande upps maning til ständerna: Sagen konungen, att hang råds gifware, fom meddelat sitt begifwande till dessa olycdsdis ara mått och feg, bwarken förtjena eller åtnjuta landets förtroende. Föreställen honom oklarheten och orifrighes ten af den af honom uttalade öfwertygelse; wisen honom den fara, fom fan uppkomma för de båda under hang spira förenade folken, om det rättas wäg öfwergifwes. —