gen tår fälldes af de sednare, och de förre skänkte ät talet en odelad upmärksamhet. Det war en werklig högs tid, hwaraf hwar och en borde finna fig wäl, ehuru möj ligen en och annan husfader, fom har för plagsed att ins wiga fina arbetare åt det kroglif, han sjelf älskar, af tar let kunde finna fig i någon mon sårad. Hr S målade åtskilliga taflor af lifwet med bjerta men sanna färger, dock utan all inblandning af eld och swafwel. Med ett ord: föredraget war lifligt och warmt; men deruti unds wekos de missljud, fom ofta mer skada än gagna en god sak. Mhörarne inbjodos art teckna fig fåfom ledamöter i den nykterhetsförening, fom bär nu skulle stiftas, ans tingen genast eller heldre längre fram efter ett noggrant öfwerwägande af sakens nytta och warde. Åtskillige ifrån fladen och landsorten inträdde efter actens slut i Sacris stian och tecknade fina namn, hwarwid de erhöllo den underrättelsen, att de när fom helst, efter eget bepröfs mande, kunde utgå ur föreningen genom utstrykande af fina namn å anteckningslistan. Allt tillgick få fritt, få otvuns get, att wi måste lemna alltsammans wärt fullkomliga bifall — Mannen, utmärkt af en åkta humanitet, ar passande för sitt warf. (N. A.) rm TN . O0 . Vid Tycho Brahes Minnesfest på ön IIveen d. 21 Juni 1816. På nordens himmel i dess stljernekrans Står med en evig, ofördunklad glans Fremst bland de klaraste constellationer En Talisman från ljusets regioner; Hans namn är Tycho Brahe — se! för dig, Tre tidehoarf af vördnad böja sig. Af gyllne runor öfver oss der står En skön Uraniborg — en dödlig når Ej dit — o nej — han blott från gruset skickar Till stjernbeströdda fästet sikna blickar — Der uppe vistas Du — vi andra blott Stå på ruinen af Ditt fordna slott. Men rummet är dock heligt än för oss; Ja — något fins, som aldrig skall förgås — Det Minnet är af allt det stora, sköna, Som ocerldens Snillen mäktat här utröna; Det lefver qvar, det vexer ofoan skyn Och står i evig stjernglans för vår syn. Förmultnad är väl Newton längesen; Mer än ett sekel grafoen gömt hans ben — Men om ock jord och himmel störta samman, Släcks ej hans snilles ljus — nej — Gudaflamman Kan ej förtäras — sorn går opp igen, Som sjunkit ned, och lyser jorden ån. , 2 Så äfcen Du, en man af kraft och ljus! Du forskningens och snillets Genius, Som mellan Dania och Svea stälde På Sundets bölja Dig — och sakta fälde De starka vingar ned, på dem du for Omkring de verldar, som Du nu bebor. Skall Du väl glömmas, Nordens Galilej! Skall Du väl hoila obesjungen? — nej! — Då skulle Dania och Svea glömma Sin egen stolthet — och ej mera gömma I troget sköte minnets rika skatt,