Ha wallagen. — Drottningen amnar asfswen t at obegåga sjöbaden. — Narvacz skall nu hafwa emottagit posten f spansk gesandt i Neavel. Jwarjehanda. Ole Bull i Paris. J ett af de sednaste nums ren af Le Constitutionel finner man i följetongen en vedor görelse för sångaren Rogers recett, hwilken säges hafwa varit besökt af den elegantaste publiken i Paris. Aftos eng pikantaste företeelse war emedlertid den berömde orske violinisten Ole Bull, hwilken uppfyllt de twenne werlosdelarne med ryktet om fina triumfer, och man må erkänna det, äfwen om fina bizarrerier. Ole Bull upps för fig i intet fom andra menniskor; han har fin egen coiffure, han ywarken helsar eller wänder fig eter gär fom andra. Han är en af defa drömmande feberbefajaz de, oroliga fonftnärer, hwilka fordra mer af fit nftrus ment än detta nägonsin kan prestera. Man ser honom län tala wid fin sträke, än blifwa wred på fina strängar, än lägga örat tid violinen, liksom om inre röster fwaraz de honom ifrån def botten. Det instrument, på hwilket han spelar och hwilket han aldrig lemnar, är en dyrbar relik, hwars historia är: (här följer den i Norge wålfäns da legenden om Ole Bulls violin, hwilken skall wara förs färdigad 1532 af Baspare de Solo och prydd med fnis deri af Benvenuto Cellini, såsom det sages). Wi skulle behöfwa skrifwa volumet för att analysera detta lysande, nyckfulla och dock få säkra spel. Ole Bull förer beuns dranswärdt fin stråke, han varierar med en otrolig eles gans, klarhet och bestämdhet. Han inser, att det icke är genom bravur och öfwerdrifwet larm, utan genom tonens qualitet, kolorit, nyancering, man dominerar orkestern till och med i det starkaste fortissimo. Hans harmoniska tos ners omwexling och wekhet, hans staccato med dubbel, tres I dubbel och fyrdubbel rörelse, hang arpeggier, hang ans fvel vå tre, fyra strängar på en gång — allt detta gräns sar nästan till det widunderliga. Slutligen hafwa wi i flere passager erfarit den werkan, som Ole Bull förstår att frambringa af tempo rubato, en hemlighet, hwilken han på sina resor synes hafwa aflockat de stora italienska fåns garne. Dolacca guerriera, komponerad och utförd af Ole Bull med ojemförliat lif, kraft och wärma, blef på flere ställen afbruten af högljudt bifall och bravorop. Hwad hang Garneval de Paganini beträffar, wäckte den i fas longen en sådan enthusiasm, att man, utan medlidande fför fonstnärens trötthet, begärde och fick da capo. Yi ers fara att Ole Bull ämnar d. 16 April gifwa en stor fons cert på Theatre Jtalien. Wi tillåta oss derwid gifwa konstnären ett råd: Ole Bull, fom få mästerligt förstär att sjunga på sitt instrument, skulle göra wal om han för denna afton walde stycken, der melodi och uttryck äro mera rådande än konstfärdighet: det är wida ärofullare för en konstnär att framlocka en tår, än att förhexa publifen. — Från Wien skrifwes under någon dag i förra mås naden: Lindfebern har här utbrutit under ganska betänkliga symvtomer. D. 23 April gaf Jenny Lind titam Marma fa första gåstroll på Wiens theater. Fes I