— —— FM RPF 8 LJ 2 8CcÅ jemmer, mer i stum resignation, förspridt de oskonsamt förjagade. — Natten till d. 25 dennes nedbrann Kongsbacka stad, till å:delar ianz tal och än mer i wärde. Elden utbröt för sydostlig wind kl. 12 —1 i den mest sammanbyggda wrå i i norra hörnet af torget; tog, under dessa wilkor, på samma tid de twenne boningsrikaste bufwudgatorne, tillika med deras mellanbyggen i sitt snabba plundringståg ät twenne håll på en gång. Kl. 8—9 lägo dessas och torgbyggnadernes, tills sammans 48 hustomter, under aska, deribland kyrka med torn, råds hus, prestgärd, apotyek och postkontor, 18 handelslägenheter med förs råder, ett färgeri, fyra garfwerier, allt till större delen prydliga hus både innan od) utan, Blott ett enda dylikt hus af den egentliga staden kunde till sist, med tillkomst af eldsläckningsanstalter från Gå sewadholm, räddas. Af den öfriga staden, wid södergatan, qwarftå 18 smärre voningar, skyddade genom winden oc afståndet. Huru wådan uppkommit och ywad af brandskadan som är assurerad eller ide, har ännu ej hunnit utrönas eller uppgifwas. Den wissa och närmaste följden af olycksödet är, att den ögonblickliga förlägenheten är näftan lika jemn od) stor, fom den synliga förödelsens grusfällt. Af 400 huswilla kunna 120 anses sakna det nödwändigaste, ej blott för dagen, men mänga äfwen i resurser för det kommande. Genom de förut försörjandes största förlust och egna förlägenhet, har de måns ga egentlige fattiges nöd blifwit def swårare. För desse intet hus, intet hem, intet arbete, intet bröd! Flera 1000 tunnor god säd ryz fer ännu ur fine kolhögar; omkring 100 wårdragare, 80 mjölkekor, med mycken annan boskap irra genom natt och dag ute på den änz nu falla och kala marten, der äfwen en tillstötande sträng mind med snö och hagel gjort de oskäligas dwäljande bistert; hwar wärfoder? pwar utfåde, hwar sommarföda? Wid den omedelbara åsynen af denz na förödelsens styggelse, wille misströstan nästan öfwerwäldiga äfwen frombetens hopp till Försynen, derest ide erfarenheten komme till hjelp med fin fingermwisning på Honom, fom bor och blickar ofwan och kring rymderna äfwen hit ned, samt leder, styrker och tillstädjer med all rättfärdighet, wishet och magt äfwen det wi kalla olycksöde, samt stundom i strånghet skickar fina englar, säsom eldslågor, dock i uppenz barelse och försyn ifrån tidernas början betygat sin faderlighet, äfs wen då han tuktar och ofta i sjelfwa förödelsens spär sätt en bättre wälsignelses gröda, om icke Han, såsom den bäste menniskowännen tillika, behjertade deras äfwen timmeliga nöd, och förmådde låta fame ma eldstunga, fom utljungat Hans rättfärdighets tuktan, äfwen tala Hans barmhertighets tankar, wäckande och bewekande till andra ännu skonade och från den klagliga skädeplatsen äfwen aflägsne bjers tan och böja dem att i Hans od) menskligbetens namn gå Hans trös ftebud och bära Hans hjelp till de under Hans flag dignande, af hems sötelsen blottställde räd: och buswille. — J denna erinran och förs tröstning fatte wi mod och hopp och gripe oss an med den ömmaste pligt, då wi, sammanträngde i en bärgad wrä, förenat oss till en NödhjetpssCommittee od) i denna framställning om olycksödet inför det allmänna, förwissade att ide wi skola bli de förfte, fom ohörde anlita det urgamla högsinnade swenska ädelmodet, likawist fom wi mena det wara första gången i minnestider, som en offentlig klagan eler allmän beswärande framställning från detta samhälle framträdt, men det deremot torde kunna medgifwas att detta illa somhälle i sin sträfsambet i öfwer 100 ärs tid haft lyckan att funna lika wålwilliat som stundom frikostigt behjerta allmän och fosterländsk nöd, äfwen ofe ta dylik wår nu egna. Då denna frejd alltfå will synas lofwa oss medmenniskors deltagande, och det warit lika rörande som hugnande att redan förnimma, huru den förödda stadens omgifwande landtboer af alla klasser hastat, än att från ruinerne hemta och herbergera husse willa, än att kring dem deponera förråd, är det icke utan fynnertis gaste förenämnde erfarenhet wi i främsta rummet wände wär ödmjus ka framstållning till wär lyckliga grannstad, det rika och ädla Götbhes borg; förtröstande att denna nödens klagan äfwen på aflägsnare Oc: ter, dit den tränger, skall finna genljud, och ingenstädes inom fofters jordens gränfor träffa en hierttom öken att bortdö uti. — De bis drag, fom ernas, torde öfwerstyras till NödHjerpszCommitteen på ftäls let, hwilken genom redowisning i allmänna tidningarne skall dem bes swara och qvittera. Kongsbacka d. 23 April 1846. . Å Nödhjelps:Committeenå wägnar E. Lundegren.