or 4 40 L0174 86664) derför är han alltid svår: Vresigt är ibland hans lynne och han blir af penningbrist hypokondrist, har sitt okynne, är likoäl en karl sist. Men när tiden hädansvunnen blir med brist och plågoris, komma väl med guld i munnen nya år i tusenois: inga kreditorer oanka, inga löften gå på arift, flickan blir gift, nya och blanka sättas slantarna i oift. Dock till dess låt oss bekika Svea i sin hoardagsdrägt; många äro väl som skrika, att hon mellandt är knäckt. Speglar hon sig sjelf i djupen, tros hon se sin syssling der, hungren, som tär: Iattig, försupen Säger mången att hon är. Detta kallas dock att skarfoa, Svea är de tappres land: hvilka berg och blåa ban d!, 5) hvilka oerhörda vägar utaf jern en gång, minsann; tänk, om du kan, gå, som man plägar, aldrig mer det då går an. Då blir lif i svenska mullen, rörelse nå land och torg, sjelfva Öresundska tullen skalar åfver Götheborg; öfver dalar, berg och stenar jernet drar till fjerran ort; lustigt och fort riksdagen skenar: det har engelsmannen gjort. Korteligen, Svea sitter Som en fästmö, blank och trind., är uti sin håg så vitter, är så rosig om sin kind. Har hon icke blod som svallar, embetsmän i hvarje ora, bussarna stå raka som tallar, färdiga att genast slå. Oeh olycklig den, som nosar titta in på Soeas golf, aldrig han visiten rosar, svensken är ju stark som tolf. Nog kan det bli andra bullar än att gå och lunka takt; likväl som sagt, fienden rullar sig i stoft för svenskens makt. Låt oss se till våra grannar bortom Soeas blåa haf. . Dansken svär och sig förbannar, att han blott är skandinav: Al dot p AA.