SLU BRV Mit 1 1 77 UO o-—o--:i: han war för mycket betagen af sina egna känslor för att fråga efter orsaken, och skyndande upp för trapporne, ins trädde han i grefwens eget rum. Der fann han fader och dotter sittande tillsamman, sorgkladde, ett uttryck af djup fmärta hwilade på deras anleten, och spår efter tås rar syntes ännu på deras finder. Damaso blef stående på dörrtröskeln, rörd af den jemmerbild, han fåg frame för fig, och en förfärlig aning fom blodet att ftelna i hans ådror. De sörjande woro för djupt försjunkne i i fis na dystra tanfar, för att märka hang intradande, och för ögonblicket wägade han ide träda fram och gifva fig tilfänna — få stor war den hemlighetsfulla ångest, fom gripit honom; slutligen, då han ide längre war i ständ att uthärda i denna owisshet, fade han med darrande röft: 28 himmelens namn, hwad har händt? Wid ljudet af hang röst utbrast Olimpia, utan att förändra fin fällning, i en krampaktig gråt. Endast grefs wen upplyfte sitt hufvud och fade med en af rörelse half qwäfd röst: Damafol Guds wåägar äro outransaklige, men stundom forkrossande för menniffofinnuet. — Das maso andades knappt, under det den gamle med en wink bad honom taga plats wid fin sida, och fortfor: Ni wet, min baste wän! att jag warit skiljd från min fon under de fyra sednaste åren; jag har allt för ofta oms talat för Er den olyckliga meningsolikhet, fom egde rum emellan of, och som föranledt honom att lemna hemmet och besöfa främmande lånder. Min stackars fon! Oföre modadt och utan att hafwa underrättat of derom, åters fom han för tre dagar sedan — samma dag Ni reste på landet. Ledsen af att längre lefwa bland främmande, fom han för att soka en försoning med mig och åter neds satta fig i fin fädernestad, och samma afton, då han bes gaf fig från mitt hus, blef han mördad på gatan. Min fon, min käre fon föll för en okand mördares hand! — ser fon, utbrast Damaso, eder fon — mördad för tre dagar sedan — o Gud, o Gudl — och i det han förtwiflad slog händerna tillsamman, sjönk han på knä på golfwet. Grefwen räckte honom sin hand, erkänsam för hwad han blott ansåg för uttryck af deltagande i sin sorg. Men den olycklige Damaso wågade icke widröra den hand, fom racktes honom, och i det han steg upp, us tan att mwända fina ögon mot Olimpia eller hennes fader, störtade han ut ur rummet, och stannade ide förr än han uppnått fin egen boning, hwarest han inneslöt fig. — Följande dagen erhöll grefwe M— ett bref af följande lydpelse: Yi hafwa sett hwarandra för sista gången, och denna forklaring skall icke förundra Eder, då Ni fär weta, art min olyckliga swartsjuka är orsaken til all Es der sorg och förtwiflan att jag är Eder sons mör dare. Döden, fom sätter en gräns för alla lidanden, skulle wara en allt för stor lycka för en sådan usling fom jag; jag mill lefwa för att med tårar od) ånger försona det brott, fom jag af en blind, okuflig lidelse begått. Sud mware nådig och barmhertig mot den olycklige Das mafo P—. Samma dag gid han ett kloster för tigs garmunkar, och under det år hang noviciat warade, och hwilket nyligen slutats, wisade han sig icke utom klostrets