——————— ——— — —— — AUTUV HEI V MEK , sterar få starkt med def nuwarande förfallna och öde uts seende. Det ställe, hwarest jag stod, war midt framför ett af de altare, der man stannade, så att jag war i stånd att se ceremonien fullständigt, och iakttaga hwarje färs stilt individ och de åtskilliga broderskap, hwaraf process sionen bestod. J den nästan ändlosa rad af tiggaremuns far, hwilka gingo parwis, med korslagda armar och med hufwuden nedsänkta mot bröstet, fastades plötsligen min uppmärksamhet på en ibland dem, hwilken, oaktadt han bar sin ordens grofwa bruna drägt, sandalerne och det simpla repet i stället för bälte, egde likwäl en få iögonens fallande olikhet med fina öfriga bröder, fom om han was rit klädd i den förnäma werldens modedrägt. Olik de nedbojda warelser och smutsiga ansigten, bland hwilka han befann fig, war hang gestalt hög och upprätt, och hans ansigte af ett ädelt uttryck. Det låg med ett ord någon ting utmärkt i hela hans person och wäsende, fom stack besynnerligt af mot den capucinerdrägt han bar — en drägt, som annars kan tjena som symbol af allt fmuts sigt och wederstyggligt ibland de religiösa broderskapen. Det palats, under hwars portif jag hade fällt mig, war olik ala andra byggnader staden, i det hänfeens det att def fönster woro tillstangda och inga brokiga dras perier, fom wid dylifa tilfällen wanligtwis uthängas till och med från de obetydligaste kojor, syntes på def toms ma balkoner. Då den unge Capucinern stannade frames för altaret midt emot nämnde palats, fastade han en för: sulen blick bort på denna byggnad, och den blekgula färg, fom plötsligen drog fig ofwer hang ansigte, förrådde den häftiga inre rörelse, äsynen deraf framkallat. J samma ögonblick ljod en röst bakom mig, bwilken frapperade mig, i anfeeude till det sorgliga deltagande, hwarmed han ytts rade de orden: Povero Damaso! (stackars Damaso) och då jag wande mig om, markte jag att den talandes ögon moro fastade på den unge munken, hwilken i få hög grad ådragit fig min uppmärksamhet. J det han wände sitt tal till en ung dam, fom ätföljde honom, yttrade han: AE! hwilken sorglig kontrast är det icke emellan hans nuwarande fällning, och den, i hwilken wi sågo honom i fjol wid denna ceremoni, då han ung, käck och stolt stod på denna balkon, wid sidan af föremålet för fin tilgifs wenhet, trygg i sin beswarade färlek! Hwem skulle hafs wa tänkt, att han, innan ett år gått till anda, skulle hafs wa utbytt fina adla förfäders palats mot en Gapuciners munks cell 27 — Jag war så öfwertygad att dessa ord angick samma person, på hwilken min uppmärksamhet war fastad, att jag ide kunde undertrycka min nyfikenhet, us tan frågade den unge mannen, om det war Capucinern med det sorgsna utseendet, fom utgjorde föremålet för bang anmärkningar, och om det war olyckor, fom hade förmått henom art ikläda sig munkdrägten? — Han fwas rade att jag gissat rätt, och att Capucinermunkens öde war hela Ravenna befant, men historien derom kunde föga intressera dem, som icke kände de personer, som med honom stätt i förbindelse. — Jag tyckte Ni fade art hang namn war Damafo! anmärkte jag, i hopp att eo: fårmgrt loNA kanna in Må om korsttelfe fam I höa arad