HÖSten. Ren nalkas den stormiga tiden, Och dagen i dimmor är holjd; NM sommarens fröjd är förliden Och solen bak molnen är döljd. Men slutligen ställer den höga Allt längre sin luftiga färd, Tills hennes gudomliga öga Bestrålar en skönare verld. 4 Den soallande hafsvågen brusar Mot stranden med klagande dån, I rymden hör! stormoinden susar Nuturlifoets dödssång med hån. De sörjande träden ses böja De bäfvande kronorna ner, I ethern ej lärkorna höja De glädtiga sångerna mer. Och suckande näktergaln klagar Sitt afsked åt Nordboens land, Den hoinande storm honom jagar Zill Söderns förtjusande strand. I qvällen matt stjernorna brinna, Blek Luna bland skyarne går; Och regnet i strömmar ses rinna På jorden, som tynande står. O Hertha! ej mera dig dårar Den blåögda himmelens Gud, Se! derför i eciga tårar Han gråter sin döende brud. Snart stum är den sorlande bäcken, Förstelnud dess glittrande väg, Och vissnad den grönskande häcken Af vintrens förhärjande tåg. I dalen ej vestan mer hoiskar Sin kärlek till rodnande ros; Hans flägt mer ej vandrarn förfriskar, Ty skrämd har han flyktat sin kos. Nu Boreas blott höres tjuta, Och vissnade bladen förströ; Och trånande blomman ses luta Sitt hufvud mot jorden och dö. I blommor, som dalarne prydde, Som vällukt kring nejderna gjöt, Med sommarn er sällhet den flydde, Ock kölden ert blomsterlif slöt. Nu slumren i stilla i jorden Tills våren, er älskade vän, Med soln återvänder till Norden Och cäcker till lif er igen. Så menniskan också skall väckas En gång till en skönare vår, Der oron och sorgerna släckas; Der qvalet ej mer henne när. J—a M. af H.