Unsändt.) BILLINGE-WALSEN. ) Flicka, du rara, räck mig din hand, dansen bör vara kärlig ibland; muntert och lätt i sväifiande ring, valsen är hyllad all verlden omkring. Stjernorna blicka så mildt i det blå; skönaste flicka hoi suckar du så? Muntert och lätt i sväfvande ring, balsen är hyllad all scerlden omkring. Se lamporna måla ju govällen glad och färger bestrdlu hear pelarrad, hvad lockande skimmer, head magisk glans? — — — Hur treflig är ju ej vår dans! Frasande raketen mot stjernornas rike kastar sina strålar, de himmelskas like, hör du på de susande, ser du de förtjusande eldarna bland sommargrönt, flicka, hur skönt! Flicka, du kära, blif i odrt lag, valsen skall nåra räcka till dag, hjertat blir varmt och sinnet är gladt, core blott lifvet så ljuflig en natt! Sorgerna glömma ci alla en stund tonerna strömuna kring skog och kring lund, hjertat blir varmt och sinnet är gladt, vore blott lifcet så ljuflig en natt! Head blommorna dofta i nattens frtd, ack flicka, hur ofta du glädts dervid, mångfärgadt de skifta i sommarns krans. — — — Hur treflig är ju ej vår dans! Lustigt lyfter takten i flickan och svingar valsen flyger ofta på kärlekens vingar, tanken blir så scäfvande, hjertat är dock bäfvande; flicka, till hvarenda bal blir du mitt val. Flicka, du snälla, kom nu, blott korn, glada och sälla svinga vi om, aldrig stod jorden herrlig som nu, kronan af lifoct, o ungdom, är du. Kärleken brinner så helig och ren, oron försvinner vid kronornas sken, aldrig stod jorden herrlig som nu, kronan af lifvety o ungdom, är du. Se morgonen binder sin krans af ljus med lågande kinder i östrens hus och lamporna flämta med slocknad glans, — — — Hur treflig är ju ej vår dans. — a AYrd dn on vale nancad na acta Vanxhall ha. II. 11112: