ev sådan föradling, säsom erfarenheten wisat, helt längs samt och först efter flere generationer; dels äger wår boz skap onefligen åtstilliga hufwudfel, såsom senwurenhet, ringa gödningsförmåga, och ej nägon konstant mjolkrithet, hwadan det ock ar fara wardt att wid fortsatt förs ädling inom den ursprungliga stammen namnde fel äfwen sfulle fortplanta fig på afkomman, — ty alla djursuppz födare intyga, art såwal dåliga som goda egenskaper gå i arf från faderna på afkomman. Uiom def, huru långt skulle det gifna anslaget rada, om detsamma endast ans wändes till premier. Jnom ett eller annat är skulle bes la anslaget wara slut, och dermed aswan nämnda påräfs nade uppmuntringskalla tillstoppad. A andra sidan fis der det ej något twifwel, att genom Stamhollanderier, förlagda i olika provinser, och walda efter hwarje lands skaps lokala egenheter, boskapsstötseln betydligen skulle funna uppbhjelvas, då racedjur från dessa Srambholandes rier komme art spridas kring landet. Det år kandt i huru högt pris sådana racedjur stå uti deras hemland, och med huru fora kostnader der Ar forenadt att erhålla fådana, hwarfore och högst få enskilde possessionater hits tills fett sig i tillfälle att förstaffa sig sådan boskap. Men bildas Stamholländerier inom landet, blir förhällandet helt annat, och följden deraf skall — få hoppas mt — snart nog wisa sig, i samma mån, som tillgängen tl raz cedjur genom Stamhollanderierna underlattas. Har dos skapsskötseln, i förening med ett battre åferbruf, fåluns da efter hand uppdrifwits till någon hojd, då fan det was ra tid, att genom premiers utdelande wid anstallda rarz lingsmöten ytterligare lifwa och underhålla hågen för uppfödandet af adlare och bättre boskapsracer, och den förädling, fom sålunda blifwit förberedd och tillwägabragt uti boskapsskötseln, skall Då leda till allt större och större winst, få wål för hwarje eunskild landthushällare, fom för staten. i Huru genom en omsorgsfull och ändamålsenlig förde ning boskapsafweln inom fort tid fan förbåttrag, derpå skulle flere erempel kunna anföras. HAr må der wara nog att endast anföra ert sädant erempel, hwilket i fig fjelft är få mycket mera talande, fom det är hemtadt från erfarenhet, wunnen inom wärt eger land. Ur ett bref af d. 6 Juni 1815 från Hr Cornetten Carl Geijer på Krokstad i Wermland meddelas följande: Sag har nu i 9 år begagnat äfra tjurar af Durhams Korthorns-racen att dermed croisera mina förut medels mättiga kor, hwilket lyckats öfwer all min förwäntan. Jag äger nu 60 for och qwigor, af 3 och 3 blod. Ala bafwa efter första kalfningen mjelkat från 5 till 7 fans nor, samt stått sin a från I till 25 månad. De äro wid 2 årg ålder lika stora, fom andra wid 3 å 4 år, samt äro få på betet som mid stallfodringen mycket hulligare än min gamla race, änskönt båda haft lika bete och fått lika ntfodring, beftående af 10 skålp. hö, 20 skälp. halm och 2:ne sörpfoder ä potatisris (potatisblast) med något agnar. Jag slagtade förra höften en qwiga, 3 år gams mal; hon hade fått beta på klöfwerwallar och blott oms frina 3 weckor aödts inne med mäskade votäter. Hiblans