utländskt Nytt. Danmark. Rörande Jenny Linds uppträdande d. 28 Sept. å Kongl. theatern i Köpenhamn heter det i Berl. Tid.: uSällan har en förestallning blifwit emottagen med så brinnande längtan, som Jenny Linds uppträdande i Norma. Ty wi woro härstades icke synnerligen benagne att sätta blindt förtroende till de, ofta föga tillförlitliga loftalen, hwarmed de utländske journalerne warit upp fyllda; den wäntade Konstnåärinnan, hwilkens namn ins om få fort tid wnnnit Europeisk namnkunnighet, war of ingalunda främmande; hon har förut gifwit oss prof på den utomordentliga talent, hwarmed naturen begäfwat henne. Den uppgift hon har hade att lösa, war cmeds lertid af en helt annan och wanskligare natur, än det parti, hwari hon för twenne är sedan uppträdde härftäs deg, isynnerhet i dramatiskt hänfeende. Norma anses af alla säsom en pröfwosten för en dramatisk sängerska; nästan alla stora sängerskor hafwa i detta parti sokt att skörda lagrar, wisserligen ofra på compositörens befolt: nad, i det att tillkonstlade prydnader och halsbrytande cadencer måft träda i det naturliga föredragets och det dramatiska uttryckets ställe. Men Jenny Lind hörer icke till de konstnårinnor, hos hwilka allt är beräknadt på att lysa, under det att sjelfwa konststycket endast får tjena till vehikel för sångerskans egen personlighet; hos henne förlorades deremot intet ögonblick karakteren ur sigte. Röstens widunderliga skönhet och styrka, den mest fuls ändade konstfärdighet, en ren och ädel plastik, en djup och innerlig fänfla, fom genomtränger der hela och i håns ryckningens ögonblick höjer fig till en hög poetisk flygt, qwinlig adel och höghet, — alla dessa egenskaper sammanflyta i en skön harmonisk enhet, hwils fen gör hennes framstallning tid ett sälsynt konstwerk. Att wilja beskrifwa enskiltheterna i ett få fulländadt konstwerk, skulle wara den största orimlighet, ty det förträffliga bestär just deri, att ingenting träs der i skuggan, att hwarje ton, hwarje blid, hwarje rörelse ådrager fig lika uppmärksamhet. Det är liksom en Thorwaldsens staty, hwilken är af samma fulländade skönhet, från hwilken sida man än betraktar den. — Lifs