— i—— — (Insänd 0 Askslaget 5). Öfoer fält och berg och dalar, hoillken mujestätisk syn! Under blixt och dunder talar den Alsmaktige ur skyn — Herrans tordonsstimma skallar liksom förr från Sinai; någon tjenare han kallar till sig på Guds berg att bli. Icke på den låga jorden, af förtal och ranker full, der förtjensten sjelf år vorden en martyr för ligans skull — icke der vill Herran löna sina trogna tjenare, icke der vill Herran kröna dem, som redligt kumpade. På parnassen firas fester ibland oss med pukors dån, då en hatt, en krans man fäster der på någon lyckans son; men med himlens dunder Herran ville fira himlens fest, och från sina höjder sjerran hälsa en calkommen gäst. Än en gång i dödligheten sker Guds underbara syn; liksom fordom, då propheten for med eldspann opp i skyn. — Broder! arofull är sarden, att på blixtens strålar förd fara till den andra verlden, ulan att en suck blir hörd. Sucka, gråta må de andra! icke öfver dig — o nej! Låt dem utan skäl dig klandra lycklig du, som hör det ej! Lycklig den, som oförrätter bär ståndaktigt sdsom Du — en gång på hans hufvud sätter Kungars Kung sin krona ju? Ack! hur lätt kan Du umbära all den gunst ej verlden gaf! Upphöjd ofeer all dess ära steg Du ned uti din graf. — Må ditt namn man glömma gernar ty den trogne Lärarns namn lyser dock som nattens stjerna i ododlighietens fann. Men de finnas, som ej glömma, aldrig glömma, hvad Du var: dessa trogna, hulda, ömma vänner, som Du lemnat qvar. Ingen gärd har efterverlden att nedlägga på din graf, bättre än den offergärden . Barns och Makas kärlek gaf. E—1. ——— ) Den 2 Aug., som bekant är, dog Prosten och h nm ao? I Thamsens träffad af åskan, ej!