wittnet om sitt enskilta arende. Wittnet Hade va ar terkommit med ett godt lod arsenik, fom wittnet öfmers lemnat til Sofi. Sedan förgiftningen skett och wittnet undrat huruwida den arsenik wittnet hemfört åltadfoms mit en sädan olycka, hade Sofi yttrat: Om du det tror, år det få godt jag går åt åa, och en aunan gång erbjudit wittnet penningar, Acke fom mutor, utan for det du ej skall tro att der är skedt genom Der. — Soft Ekwall förnekade i början hwarje wittnets uppgift och förifrade fig derhan att en gång under wittnets berät: telse utropa: Nu ljuger du! Men omsider medgaf hon att allt war sanning, utom hotet att gå åt åa. Hon uppgaf art modern ej på länge nyttjar fin fridens klädning och derföre ej märkt den swara flacken på dens samma, och att de begge första posterna arsenik ej räckt til att borttaga mer an halfwa flacken, hwarföre hon nödwåndigt måste hafwa mer. Hon beskref noga proces duren med denna flackuttagning m. m. — Fru Ekwall, konfronterad med dottern, upplyste, att hon ej egde mer an en sidenkladning, och att ton sednast begagnat dens samma Söndagen d. I Juni, då hon begått Herrans Rattz ward. — Ala ähörare och för Rätten obehöflige perjos ner fingo nu aftrada, jemte parter och wittnen; endast Sofi qwarstannade. Detta war en hemsk och uppffafans de stund. Det war nära midnatt: den nyss öfwerfyllda domsalen war nu dyker och ödslig; ett par ljug brunno matt i fonden frampå dombordet, och der framför stod den unga flickan, djupt sorgkladd, gripen, som wal fan förstås, af en swär inre strid, betydelsefull och wigtig af så många skal. — Af domhafwanden gjord uppmårksam på den mängd osanningar hon sagt, och sist i asseende på modrens uppgift om sidenkladningen, swarade hon under tårar: Jag will bekänna alltsammans, blott jag får ta: fa wid mammas — — Uppmanad att ändå saga fans ning, giorde hon fin bekännelse få hastigt och owantadt, att, oaktadt det föregående borr stämma sinnet emet henz ne och göra det förberedt på det ohyggligaste, den doc skar djupt in i hwarje närwarandes bröst, och Ref. för fin del åtminstone fann sig tillintetgjord, såsom då någon mäktigt förstörande uaturtilldragelse uppenbarar fig: man krymper samman, och fofer för ett ögonblick döfwa alla sina sinnen, så yttre som inre. Så djupt werkade orden: lJ ag har tagit lifwet af pappa, jag har lagt arsenik i fpenaten.s En graflit tystnad följde: man wågade knappt andas, och) äfmwen Domaren syntes djupt gripen af det hemska ögonblicket. Sofi upplyste sedan att hon fattat detta beslut ders före att fadren ofta warit härd emot henne och modren, att han warit begifwen på starka drycfer och wid tillfäls len af berusning särdeles swår, samt att hon aldrig funs de göra honom till lags; men hon förnekade att fadren warit emot hennes tillernade äktenskap. Hon påstod sig ensam wara brottslig och ej hafwa någon meddrottslig. Sedan hon några gånger förnekat att fadren fätt gift under weckan före den sista och dödande förgiftningen, ers kände hon slutligen, att hon en gång förut gifwit honom AAA (.UkE