gest bäde sor phouom oc) sadten. ÖOloltoyhctten t1yctetttev fullkomligt hafwa utplänat hwarje obehagligt minne af den förflutna nattens händelser, han war munter ed) upps rymd fom tillförne, och föregaf såsom orfaf till fitt utes blifwande, att han, under det att han sökte efter Kield, hade träffat en granne, fom äterkom med några andra wänner frän jagten, och i salskap med dessa hade han ås terwändt och blifwit hos dem öfwer natten. Dagen efter alla dessa händelser war det dotterns på Endrupholm födelsedag och skulle efter gammalt skick en fest i anledning deraf anställas och ett stort salskap inbjudas. Tidigt om eftermiddagen samlades redan gäs sterna på slottet. Munterhet och glädje rädde öfwerallt. Endast Kield war denna dag owanligt stilla och ordkarg, men hans bleka ansigte wittnade tillräckligt att det war smärtan efter fallet med hästen, som war orsaken härtill. Mot fin trolofwade war han uu fom tillforne wanlig och förekommande. Wid bordet druckos ätskilliga skälar för det unga parets framtida lycka, och sedan man stigit från bordet, fördref man tiden med berättandet af historier samt muntra och skamtsamma infall. Dä hwar och en tycktes bafwa uttömt fig och samtalet började gå trögt, fog slottsherren till ordet och fade: Jag får likwal bes råtta Eder en märklig dröm, fom jag hade i natt, det är den besynnerligaste dröm jag nägonsin haft. Efter deuna inledning började han fortälja föregående nattens händelser, huru han kommit till busksnåäret, hade hört fitt namn nämnas, följt med den gamla qwinnan ned i I röfs warkulan och wid röfrarnes ankomst dält fig under fäns gen. Jag kunde icke fe det lik de förde med fig, fas de han, men då de huggo fingret af, förekom det mig, att det flög in under sangen, hwarest jag låg, och falts än alltsamman endast är en dröm, sä är likwal fingret här. Med dessa ord framtog han det afhuggna fingret och fade det framför fig på bordet. Ett rop af ofmwers raskning och fasa undslapp hwar och en af ähörarne. På ingen syntes likwäl berättelsen hafwa gjort få fort ins tryck fom på Kield; han blef likblek och uppreste fig från sitt säte för art lemna rummet; men slottsherren hol hos nom tillbaka. Du måste blifwa qwar hos of, min fäs ra fmärfon! fade han wänligt, och höra min historia till flut, det bästa återstär ännu. Derpå berättade han huru tan hade flytt bort, beitigit häften, blifwit förföljd m. m. Barnet igenkande den afhuggna handen, forts satte flottåbherren, det ropade, att den tillhörde def bros der: Det förekom mig, fom om jag tog handen med, då jag red bort, och fastan alt endast är en dröm, fom ni mål fan begripa, få fen I likwäl handen här framför Es der. Han lade med dessa ord en menniskohand, fom war afhuggen något ofwanför handleden, framför fig på bordet. — Utan att lätsa gifwa aft på den utomordents kiga öfwerraskning, fom grep ala narwarande, tog bes rättaren åter till ordet: det förekom mig ocksä, fom om jag wille igenfänna ringen, fom fatt på denna hand, och då jag såg nogare efter, fann jag att den tillhörde en af mina befanta: Den gamle uppfteg från fitt fåte, F Ks Moo 4,