— — — — (Insänat.) Oo Nyårsvers till lille Frits, vid hans graf. Som blomman vissnar, när dess vår är slut, när den har lefvat nog och blommat ut, så äfven menskan har sin tid att knoppas, hon har sin vår att blomma och att hoppas, sin sonmarbana, sina mandomsdar med himlen blå och morgonsolen klar, hon har sin höst, då det kring dagen mulnar, då frukten mognar medan trådet gulnar, och löfven falla ner på stoftets land från trädets krona alla efter hand; så kommer ointren uppå drifvans vingar och död och köld kring lifvets dagar bringar, och kläder grafven i sin hvita skrud, men anden går dock hem till Gud — till Gud. Så är vårt Å och våra dagars mått; vi gå den väg 7 våra fäder gålt