ut i den stilla rymden. Högtidlig tystnad hwilade öfwer falten. Ett sallsamt wemod grep mig. Jag grät en tår öfwer min broders outgrundliga öde, Jngen somn kom i mina ögon, ehuru jag war trött af ridten. Ljuset har de utbrunnit och ett nattligt balfdunkel omgaf mig. Så bade flera timmar förgått, och midnatt war redan fördt. En stilla suck smög till den högsta kärlekens fader — och jag war fast i begrepp att gå till sängs, då ett sällsamt, churu icke starkt buller i min kammare störde mig och vs bjöd ett skädespel, fom reste håren på mitt bufmud. Knapt wågade iag andas af förskräckelse och bestörtning. (Forts.)