pt UTA ve Med bedröfwelse tog jag afffed från hustru och barn, hwilka, owana art någon tid sakna mig, ogerna slappte mig ur den hnsliqa kretsen. Jag lofwade att päskynda min återkomst. Dag och natt fortsatte jag resan till haft. Jugenstädes bwilade jag, förr än jag uppnätt den ort, der marknaden hade blifwit hällen och der förmodligen bestämda underrattelser om min broder kunde erhällas. Han hade werkligen warit der, hade gjort ganska goda affarer, war genast efter marknadens slut återrest med en betydande summa penningar och hade före sin afresa Yyrts rat ät sitt wärdfolk, att han ämnade mycket skynda sig för att snart kunna underrätta mig om den lyckliga följs den af hang bemödanden. Allt hemlighetsfullare blef faz fen. Den långa tiderymden af mera an en månad, ynvis fen redan förflutit ofwer terminen för hang återkomst, affärernas lyckliga utförande, denna hans hjerta så lika yttran och hans plötsliga förswinnande kunde jag icke förklara. Tusende gissningar, men hwilka alla fattades wisshet, trängde sig på mig. Så anträdde jag min ås terresa. Till och med har upphörde jag ide att anställa de sorgfälligaste efterforskningar, fann spär efter honom på flera stationer och hade nastan tillryggalagt hälften af äterwägen. Jag red genom en dofter skog. En ans genäm sommarafton hade efter en swår owädersdag skönt utbredt sig öfwer nejden. Redan war det temligen sent. Man hörde blott den ensamma syrsans enformiga fång, och rasslet af nattfoglar, fom skrämda gömde fig bland snåren. Sugen wandrare mötte mig mera, och jag jpors rade min häst för att uppnå det wärdshus, hwilket jag mid min bortresa bemärft i denna skog. Snart hade jag anländt dit och blef wånligt emottagen. Man upp: bjöd allt för att wäl betjena mig. J en fullkomlig ens slighet bodde här ett barnlöst par med en dräng och en piga. De lefde af wärdshusets afkastning och några ders wid belägna åkerbitar. Wanda wid arbetsamhet och ens kelhet, tycktes de känna sig lyckliga, och hjertlighet och ett förekommande sätt syntes här wara hemma. Jag hade kunnat behagligt tillbringat aftonen i kretsen af dessa men: niskor, om ej min broders öde och hans oförklarliga för: swinnande bade försatt mig i den wemodigaste finnesfräms ning. Ty äfwen här blefwo efterfrågningar anstallda, hans figur, hans wagn beskrifna, och om haus sällskap, bans förswinnande och om mina bekymmer talat; men här hade han icke warit, och för mig woro nu till och med bans spår förswunna, dem jag hittills ännu alltid hade följt. Owissheten om hans öde wäckte hos mig wederwilja för allt. Till och med mat och dryck wille icke smaka mig, och tidigt begärde jag blifwa anwisad mitt sofrum, hwilket och skeddc. Mina ringa effekter, en liten fapps säck med linne och penningar jemte ett par pistoler blefs wo uppburna, och man önskade mig eu god natt. Det war en klar, wänlig månskensafton. Wid den närdec lägna lila, med täta busksnår omgifna bäcken klagade nåktergalen, och der bakom, på def motsatta sida, fufas de de dunkla tallarne. Jag hade öppnat fönstret, fom