Ymwarjehanda. Samwetets gengångare. Er klar, skarp måns skensqwäll i Januart månad är 18t, d. w. s. på aders tonhundradetalet,stadnade några bönder, fom ärnade fig til Stocholm med mjöl, på en backe i skogen Käglan emellan Glanshammars och Fellingsbros galtgifmaregåre dar. Föret war godt, luften ren. Då foran höll stilla på backens brant, spred sig en warm rök från de frodiga hästarnas ryggar, som wanligt är i norden, när kölden knäpper till. Då nu anföraren för karawanen gick fram till sina hästar för att torka dem, taga dem hetslet ur munnen och gifwa dem en kaka bröd — blir Han nedanför backen warse en bonddräng, kladd i en nära nog uy fårfinnss pels, fatta en gammal gumma wid strupen och sticka en fnif djupt iv i dennes bröst. Mäncn sken så blank, att mördarens anletsdrag stodo tydligen mälade för bondens ögon. Som han wid denna äfyn blef sardeles förskräckt, fållade han kamraterna till fig: de sägo samma syn och blef wo ännn mer förfärade än han. Genast satte sig äter hästarnes fötter i rörelse; men innan bönderne hunno till det ställe der missgerningen bedrefs, worn både gums man och drängen förswunna. Zntet tecken till blod, ej till menniskofjet, syntes på den hwita, friska, nyfallna snön. sul fade den främste bonden — Anders Larsson benämnd — det hår år riktigt anstyggt. Jag tror mi taga in ju förr def dellre öfwer natten, och det inarma ste by. Hans följeslagare, wane att rätta sig efter honom i allt hwad han sade och gjorde, emedan han gemenligen sade och gjorde hwad sannt och rått war, biföllo genast. Det töfwade också ide länge förrän de anlände till en stor treflig by. Sladar och bästar hejdades i i farten och Aus ders Larsson trädde in i en stor rödfärgad fruga, ur hwars fönster en eldbrasa utsande sitt wänliga sken. De öfris ge bönderne följde honom, och efter en fort underhands ling med husfadren erhollo de — som woro fem til ans talet — låtteligen tillåtelse att få hwila i det huset öfz wer natten. Hästarne inqwarterades i ett godt wagnss lider, öfwerhöljdes med tacken och bekommo sitt mweders börliga foder. Sedan allt detta war besörjdt, samlades alla resenårerne i husbondens fruga. De ämnade icke lägga sig, kunde det icke heller, utan togo plats på en dem anwisad bänk, framletade ur fin matsack den erfor: derliga aftonwarden och började äta, hwar och en ur sitt skrin eller knyte. En silfwertumlare, tid efter annan rår