notariens armar, som sade till de närwarande: — Det tyder ingenting, fåt henne wara : man dör ej af ant . . pejke, tillade han, och tog ifrån Hector hos 1, Gif mig den der... DU rifwer bara sönder taflorna. Ärfwingarne gingo bort med många anmärkningar wer Annas däning och Det intresse, fom den gamle u0z rien byste för denne. En månad derefter råkade De una och bennes fon, enkelt men rift kladde, äkande I wacker wagn med twå sköna hästar. De skaffade sig iderratteller om henne, och fingo weta art fru Anna pt ett hotel för 180,000 franc, och tagit de bäsla lår re åt sin son, uti alla wetenskapsgrenar. Det blef ett slag för de girige slagtingarne. Fru Villebois och Hr atry begåfwo siga följande morgonen fill Notarien, fom rbetade mid fin byrå — Wi beswara er fanffe? fade en stolta frun. — Det gor ingenting; jag är just nu sselsatt atv afsluta köpet af ett landtstalle för fru Anns as räkning. — Hwad, utropade Vatry; hon har redan öpt hus och efipage, och bar ännu medel öfriga? — Uz a fan twifwel. — Och hwarifrån har hon fått allt detta? Huru! markte ni der ej? — När? — Nar hon fick e Bönboken och dånade. — Wi sågo ingenting mera. — h! jag trodde ni wisste det, fade notarien elakt, Böns oken inneboll sextio kopparstick, och på hwart och ett af em war fästadt ser stycken tusen francefedlar. — Store ud! ropade Vatry alldeles förwånad. — Om jag bas e wetat detta, fade fru Villebois. — Walet stod er dps ) et, sade notarien; jag bad er taga Bönboken, men ni njekade mig. — Hwem kunde också ana, att eu hel for älnögenhet Tåg forwarad i en bönbok. — Det låter latt Förklara sig. Den aflidna hade sjelf lidit fattigdom och rist under sin emigration, och i fall hon för andra gåns gen blifwit nödsakad arr lemna sitt hem, hade bon gömt det betydliga kapitalet uti fin bönbek, fom Hon wisste man ej skulle fråntaga henne. Arfwingarne gingo bort ursinniga. Fru Anna bor ännu i Paris; om ni går förbi henz ot neg hus en wacker hostafton, skall ni få se uti forsta mår .ningen, en förtjusande tafla upplyst af de brinnande wars ljufen. Ni fer dä en mor, fom låter fin fon fammans fnäppa de små händerna; det sköna ljuslockiga barnet om fer års ålder, har framför fig en öppen Bönbok, till hwilken man lätit göra ett fodral af guld. — Bed för mig, mitt barn! fade modren. — Och för hwem mera? frågar gossen. — För din far, din stackars far, som dog innan han lärde fånna och ålska dig! — Skall jag ins tet bedja för mitt skyddshelgon? — Jo, min lilla wän; men glöm icke ett annat helgon, fom från himlen fer of, och öfwer molnen smäler mot den felaktiga systern, fom hon redan förlåtit. — Huru beter Det helgonet, goda mamma? Boöjande fig ned öfwer barnets blonda hufs wud, fom hon fuktar med fina tärar, swarar Anna: — Hon heter syster ECgerie! (B.) —— —— —— Få . — ——— -————