sorminjstdoc perttttgtsstvd, 55 na wåra näringar bedrifwas och den ordentlige och ars betsamme skall icke sakna tilgång på rorelsemedel, läm da riksdagarnes wise förstä att genom andamälsenlige fredits och fria narinmgslagar, äterstala det rubbade förs trocnder. Att anse ett land wälmående derföre att det i sina bankhwalf har uppstaplat hogar af silfwer och guld, ar alldeles detsamma som att anse en enskild rik för det ban innebar dyrbara husgerådsartiklar. Wälständet fan i båda fallen wara skendart. Man bar exempel på fas ter, fom mem sig hyft det största öfwerflod på guld och silfwer, och andock befunnic sig i misere i afseende på nåringar och bergningsformäga; man har sett enskilde i besittning af dyrbara produkter andock wara runerade. En arbersam uation saknar aldrig tiurackliga kapitaler, men en trög saknar dem alltid — vd) Swenskarne äro tröga. Gif dem frora artifterela rörelsekapitaler — och deras troghet skall tilltaga tiltka med deras benägenhet för wallefnad och blankande grannlät. Sått dem på förs knappning, d. w. j. inskrank deras röreljemedel till det belopp de genom eger arbete och eget förtroende funna attomma, och de skola i nodwandigheten finna en sporre till werfsamhet. Men om J wiljen se kapitaler och wäls måga i landet, så afskaffen dessa all industri förstörande sjertrar, jom nu tungt hwila ofwer nåringarne, lät wars je medborgare anwanda sina krafter hwar och hur han behagar, då det frer utau förnarmande af andras rätt, — upphor med Eder. sekelgamla förmynderskap, och J skolen ock undgå att staffa dem penningar; men nu då staten fager tid medborgaren: tt det eller Det facket skall du arbeta och I intet annat — dä ar det rätt att han i allstons lifunöjdhet jwarar: får jag ej försörja mig efz ter basta ofwertygelse och förmåga, så arbetar jag icke, läna mig penningar — jag behöfwer lefwa, men får ej arbeta — jag will ligga samhället till laft. På detta satt hafwa wåra stander sedan urminnes tider wisat sin konservatism i allt, fom gått ut på att bibehålla ffråför: faulningar och ändamalsenliga kreditlagar; men i arfes ende på sjelfwa bankwasendet finnes ingen riksförsamling i werlden, fyrkammarsystemet till trots, fom warit mes ra nyhetoframande, wacklande och forryckt i principer. Man har fafängt deri letat efter någon historisk fontimns ter. Wid ywarenda ritsdag sedan 1668 har man plär sttrat på det bestäende och ett wid den ena antaget system har wid den andra måst je fin dod. Jndragningar och) sedelutsläppningar hafwa hort till ordningen för dagen. Allt har man sörsökt utom der art låta de naturliga ors saferna werfa. Den sista realisationen war utan nvifs wel en förträfflig atgard; och der kan wäl ej wara mera an en tanka derom, att den lagstiftande församlingen bör uppehalla deg beständ; men att uppehålla realisationen och på samma gång bibehålla utläningarne mid fin wan liga hojd, detta ar icke allenast for mycket begart, utan afwen löjligt, och lifwal ger reglementet anledning dertill. (Fortf.) — —— WEAu,gävicor får 1944 i B:ko.