så man ständigt frågar mig och tror allt år herrligt ibland berg och floder, der naturen med sin skönhet bor; och härtill har jag ej mer att svara än den röst, som ur mitt hjerta går: bland en grönskande, en rosig vär är det alltid ljuft att vara, der som blomman ler och näktergalen slär, Men att gräfvu ner sig sjelf på landet bort från solens ban, från vänners lag, göre detta gerna den: som kan det, ibland ljus och bildning trifves jug. Der som dagens morgonstjerna glöder; der de ungus hopp är tidens hopp, tankehs niajdug står i blad och knopp, ibland sängens fosterbröder är mitt råtta hem, min undes lefnadslopp. Derför, bröder, lefve allt det sköna i studentens, i de frias land! Vare hoppets kullar evigt gröna, sångens dug i evig purpurbrand ! Fast den ene med den andre träder bort ur laget liksom jag en gångs fastän vänners krets till slut blir trång, minnet dock hos er sig gläder, lifvas upp som nu och andas ut i sång. L—a, ——