— — ———2— —— ——— tummer med få fur 6; äriga gosscbarn. Wid afseglingen från Köpenhamn, besokes ett på redden liggande fartyg, fördt af kapten Johansson, hwarifrån wi afseglade med en god och gynnande wind fl 7, i den fulla förhoppnin: gen, att wi alla årer skulle betrada Landskrona brygga; men odet wille annorlunda. Kl. wid pass 9 stötte båten helt oformodadt på grund mid der få kallade SFabbarefwet; under försoket att äter få den flott fantras de den och) sylldes til hältten af watten. Då, oaktadt all möjlig a nstrangning, der icke lyckades att äter upp: resa den, uttastades barlasten; men då äfwen detta ej halp, beslöto wi, för att om möjligt rädda wåra lif, att kasta allt, afwen det ringaste, ofwer bord; men allt war forgäfwes. Wi :nsägo då först den swära belägenhet, uti hwilken wi swafwade, ty att erhålla någon bjelp, förr an dager, war ide art hoppas. — Då beslot J . Aters man, — kand för en lika så beslutsam och oförtruten, fom rask och skicklig sjöman, och ännu nu arande uti sin bästa och fraftfullaue älder, — att wada öfwer till citadellet Grärn, för att sedan skaffa hjelp från staden; men i ans seende nu den länga wagen fram till Gråen, fom under natten sägs ej wara så langt aflägset, dignade ban uns der bordan af fina ansutrangningar, och blef fålunda ett offer för sitt bemodande att rycka oss undan en saker död. Han efterlemnar i fattigdom 3:ue minderäriga barn jems te hustru, som under flit hjerta bär det fjerde. — Straxt efter Akermans bortgång drefs bären längre fram i djus pet, få att mom en half timma wattnet stod öfwer alla dep bräddar; då insägo wi wårt oundwikliga öde, om winden alorig så litet kastat fig, ty bäten hade gått föns der. Ala hade mi med fart mod och orubbelig förtrös stan öfwerlemnat op i den Ewiges beskydd. Ofta uppe gåfwo wi uthållande nodrop, för art fåmwäl för den wantade bäten antyda den riktning den borde taga, som för art underrätta nägon forbifarande om wår bes lägenhet, men allt utan framgång. Dessutom woro mi i stor ängeft att barnet ej skulle länge funna uthärda; omvdjligt war der att skydda det från watten, oaktadt all auwand omsorg om detsamma, ty alla stodo wi uti watt net anda till brostet. Olyckligtwis besannades denna wår fruktan, ty ungefär kl. 1 på morgonen afled det i bår förareng armar. Modren, som hittills wisat owanlig sialsstyrfa swigtade nu, och hade Jakerligen afswimmat i sjon, om hon ej af en af passagerarne blifwit uppehällen med ena banden, under det art han med den andre fafts holl fig, för art ej blifwa bortspolad af sjön. Swärt ar att beskrifwa denna fruktanswärda scen i denna mår olyckliga delägenhet med en säker död för ögonen. Men ännu hade ite olyckan närt för höjd, ännu skulle wi er: fara förlusten af ett menniskolif. Efter 3:ne timmars fruktlest wantande på wär räddare blefwo wi tywärr ofwertygade om, att han gått under, ty om han lyckligt kommit fram hade han redan kunnat wara åter. Nu år terstod oss ej annat än att afwakta dagen, — den fom efter en wäntan, som syntes oss en ewighet, — och med den wära förhoppningar. Många båtar sågo wi, men