(Jnsåndt.) Arfwet. (Nytt och gammalt.) En Fader, som under sin kraftfulla älder warit i sittning af stora Länderier, mycken ära och anseende, 3 fig wid slutet af fin lefnad genom fina fyra söners nighet försatt i temligen torftiga omständigheter; hans rdna widsträckta område war inskränkt till en liten hyds uti en wrå af detsamma, hans ära war förswunnen ed hang Rikedomars glans, hans anseende sönk på fams a gång fom hang fordom få högtburna hufwud nedböjs 3 af ålderdomen och wittnade att hans kraft förfmuns it; man hade glömt hwad han warit, han wille glöms a det sjelf i grafwens frid och hans sista stund nalfas 8. Syvillrorna af hwad han egt war utom hyddan ett tet fält, fom omgaf denfamma, ännu tillräckligt för att ära både honom och hang föner, om de med enighet mils odla det och sparsamt anwända def afkastning. Men war icke förhållandet. Hwad den yngste med yttersta it odlade och hopsamlade mille de trenne äldre i öfmers öd förtära och deraf ständig oenighet och armod. Den öende Fadren kallade fina söner till fin säng, han wille ifwa dem sitt sista råd, fin förta wälsignelse. — Bland innesmärken af sin åra hade han ännu qwar den wase er risknipva, han begagnat då han ftormade den förs a plats, fom gaf honom anseende uti Europa. Denna ase låg nu förtorkad wid hang säng; mången sträng inter hade hans söner önskat att deraf göra sig en skön rasa, men gubben hade fästat derwid ett kärt minne om n ärofulla tid och hade i öfrigt ämnat den till att nyts igare anwändas. Upplyftande sitt af döden redan neds yngda hufwud och med afmattad röst yttrade gubben pes ande på risknippan följande til fina söner: Denna ase fan påminna Eder om min årofulla tid, den skulle unna fresta eder att fåfom jag söka krigets ära och fri ets winst; det skolen J ide; denna ära, denna winst, eu är fåfom skyarnas guld ett intet, fåfom elden förtär en fig sjelf. Men denna Wase skall ändock wara eder tt dyrbart arf, sönderbryten den och J skolen finna en att. Risknippan gick hand från hand, men ingen Funs bryta den. Fadren bad ännu med en af den annals ande dåden ännu mera afmattad röst den yngste sonen itdraga af denna Wase nägra spön och försöka bryta em; han utdrog dem och bröt dem med lätthet. Enig et! war Fadrens sista ord och — hans lif bortsuckade ed detsamma. Den yngste Brodren räcker de öfriga anden, få se om de emottaga denna hans uppmaning