Pr i fonungaritet båda Stettterna oc) Xöohpltvätwvtet. OÖlESA wid sista injurrectionen starkt comprometterade personer af hög börd hafwa emigrerat. Allmänt missnöje råder i italienska armecn, oordningar taga öfmerhand, de office rare, fom stä i österrikisk tjenst, affalla mer och mer. Alt är wäl ännu lugnt i Toscana, men sinnena äro i stark spänning. Spanien. Underrättelserna från Madrid af d. 12 tala om den stora sensation, som det hetande utbrottet af ett krig emellan Marecko och Frankrike derstädes frambragt, af: wensom om spanska regeringens fasta beslut att fullfölja fina mot Marocko päbegynta rustningar. (Jnsändt.) På goda och fullt tillförlitliga wägar har jag kommit till kännedom derom, att någon eller några yttrat den förmodan, att jag wid det mom Luggus de Härad sist hållna Rifsdagsmannawal skulle ha afe gifwit min rost på mig sjelf. Jag kanner menniffobjers tat tillräckligt noga och serskilt de hjertan, af hwilka jag i denna fråga kunde wänta ett sådant bedömmande som detta, och derföre uppwisade jag min walsedel för Hr Prosten Theander i ögonblicket före den sammas aflems nande till walförrättaren för att äga ett ädelt wittne met de oädle. — Bemälte Prost är i tillfälle att uppe gifwa de namn fom derä woro tecknade, och om han ock få icke fett dem, få skulle jag ändå wara förwissad om, att han för fin del hyst den öfwertygelse, att jag hwars fen i denna eller någon annan fråga funde tillåta mig något hwaröfwer jag behöfde dlygas. Hesslunda den 22 Juni 1811. H. Schönbeck. (Jnsändt.) Wälment Swar, eller bättre fent än aldrig. Lunds Weckoblad må gerna tro bränwinet wara orz sak till mycken litendet här i norden, till och med till fin egen, om få behagas, wi funna dock ingalunda dela dens na tro, och till swar på Weckobladets uppsats få wi i korthet anföra följande: För det första, om Weckobladet will fe rätt efter, war wår uppsatts om hwad dess titel utwisade, ingalunda om skånska slät:ens bewäringsffyldis ge, utan kommo wi blott i slutet enl. Weckobladets åsigt att omtala dessa, men följd af artikelns innehåll, mår ste wi anföra en mängd olifa facta för wåra påståenden. För det andra framkommer W., för att bewisa hwad det hwarken har eller kan bewisa, neml. sin ofwan anförda tro, med åtskilliga besynnerligheter, såsom om Romarnas och Grekernas fruktan för de gamle Skandinaverna, om huru det likwäl werer gräs och örter på Skånes slätter Åe. Dä de gamle Skandinaverna fruktades i foder, få war det wal för deras fysiska styrka och deras mod min: dre än för deras kroppsstorlek, om hwilken senare det W. och oss emellan endast warit fråga. Det är icke sagt att styrka och storlek just alltid äro förenade; en man, om blef liten och tjoct, fan måhända också wara hands